Jag och Sture satt och pratade härom kvällen och som 99,9 % av gångerna så handlade det även nu om mental utveckling. Hahaha. Det är tur att vi är så lika. Vet inte hur många andra som skulle tycka det är normalt att höra "DU! Passa på att göra dina morning power questions i duschen!!!" och bara lugnt svara; "ja, det ska jag, tack!"
Vi har båda växt så otroligt mycket mentalt sen vi började umgås. Men även innan. Vi började båda hamna in på mental träning för några år sedan men det är en sak att göra det själv och att ha någon annan som dessutom synar en och är beredd att leverera den hårda sanningen för det som man själv blundar för.
Hur som helst kollade vi på hans bilder och det är skrämmande. Osäkerheten i blicken, allt är bara så bläää obekvämt, jag vill liksom rymma från skärmen, jag vill inte se honom så. Den mannen (inte pojken som på bilderna) med pondus som jag nu känner, han är långt ifrån närvarande på de bilderna. Han har inte fötts än.
Sen idag fastnade jag på mina egna bilder. Inte med flit jag bara hamnade där. I gamla arkiv. Bland gamla fester och händelser. Jag minns hur extreeeeemt petig jag var med vilka bilder som sparades. De där jag tyckte jag såg osäker ut eller tjock raderas snabbare än ögat. just det gör mig så rädd. Om det här är de bästa bilderna där jag tycker jag ser självsäker ut och som snyggast. Jag var nöjd här, kände mig rätt klar. Hur FAN är alla de hundratals som raderades?
För jag minns att jag kunde ta runt 100 bilder och OM jag hade tur så fick en va kvar.
De här förebilderna är inte till för att visa att jag var rund för det var jag inte här, men hela utstrålningen, hållningen... allt. Ni kanske inte ser det jag ser. Det kanske bara ligger i känslan jag har från hela den perioden men bläää. Och här har jag verkligen kommit nån vart. Jag är inte nere i min deppresion här utan har tagit mig upp till ytan och bestämt mig för att leva.
















Jag väger nog runt 65 här så det är precis samma vikt som idag men jag har mer muskler idag och utrålningen är något helt annat. (bild 2 och 3 väger jag nog upp mot 70) Jag känner mig inte som ovanför längre. Jag är inte hon längre.








Jag tycker jag ser så annorlunda ut. Som sagt, vikten är mer eller mindre exakt samma. Det jag vill säga är att det är helhet. Jag menar jag vägde ändå 10 kg mindre än min toppvikt på de övre bilderna så jag var ändå nere på vad som anses normalvikt. Men det har hänt så mycket mer sen dess. Jag tror på mig själv idag, jag har ett driv och en vetskap om hur mycket mer som väntar.
Vilket koncept egentligen, att kunna bli bättre och bättre för varje dag! För jag/vi har verkligen bara börjat. Tänk hur vi kommer ha utvecklats kroppsligt och mentalt på tio år. WOW!
Nu måste jag sova, jag har hög feber och imorrn är jag och Sture bokade för en photoshoot i stan inför ett kommande projekt. Bara att satsa på lite skönhetssömn 










