Igår blev det en tur på stan för att inhandla det sista innan semestern. Jag ska blandannat börja med Balsam metoden, det innebär att jag slopar Schampot och enbart kommer tvätta håret med Balsam. Detta ska enligt mina vänner göra underverk för slitet hår. Jag är nyfiken av mig så nu startar resan. Ni får en utvärdering sen.

Just innan jag for in till stan fick jag ett mms av min syster, hon tipsade om en väska som skrek Ellen & Elvira. Sprang runt på alla Indiska jag kunde hitta utan reslutat, tillslut hittade jag en, sista i Stockholm kändes det som. FJO (ett bra uttryck för "åh tur")!

Nu är jag redo för Balsam metoden.

Lite nytt inför alla utomhuspass som väntar.

Väskan. Angelica behövde bara se lite av tyget innan hon utbrast "Ellen mönster!!", haha.

Min fina present från Angelica.

Jag måste börja ta hand om mig själv, inse vad som inte funkar för mig. Igår fick jag migrän. Jag har fått det tidigare vid precis samma typ av situation: lite vatten, lite sömn, en mage som fått kurra för många timmar och en stad med mycket folk. Jag kanske är känslig men jag måste lära mig mina begränsningar. Gårkvällen slutade i katastrof, gick som en snigel från tunnelbanen samtidigt som folket stirrade. Kom in gråtandes i lägenheten. Höll på att ringa Stefan och be han komma hem från Tyskland. Höll på att ringa Elvira som tar hand om mig bäst. Höll på att ringa mamma som skulle få trösta. Tillslut somnade jag iallafall, nedgrävd i ett berg av kuddar.

Vaknade idag, utan huvudvärk men med känslan av en för trång hjälm på mitt huvud. Känslan brukar sitta i ett tag. Nu har jag handlat hem god mat, lite lösgodis & jordbubbar. Jag ska krypa ned i soffan under en filt. Jag ska må bra, för att inte glömma så ska jag dricka mängder med vatten.

Nu har jag lärt mig min läxa. Igen.

Promenad till jobbet, en bra start på dagen.

En intressant morgon.

Stefan har rest iväg till Tyskland, han ska göra ett jobb åt Reebok. Hans taxi skulle stå utanför oss 04.30. Vår gårkväll blev dock sen, inte sådär ”coola ungdomar som är uppe sent” utan mer att vi somnade 23.00 istället för innan tio.. I alla fall. Klockan skulle ringa 03.45 (omänskligt nånting!?), men då kom den där snoozen ivägen. Snoozen som egentligen inte hjälper ett skit, men i stunden är den det finaste man har. Slutade med att vi vaknade i panik, jag var först upp och började packa åt honom. Sprang runt som en irrig höna. Då slog det mig, det slog mig hur likt detta var mamma.

Jag kastades plötsligt tillbaka i tiden, tillbaka till barndomen. Tillbaka till gångerna då pappa försovit sig och mamma var först upp, hon packade hans väska, hon ordnade frukost på vägen. Vi är stjärnflickvänner jag och min mamma. Inget snack om saken.

Denna start på dagen gjorde i alla fall att jag var trött. Morgonmänniskan i mig försvann på nolltid. Det var ett straff att vara vaken. Jag vinglade runt i lägenheten och försökte fixa till mig, såg nog mer ut som en efterfest. Cykelturen till jobbet gick sakta, så sakta att jag blev omkörd x antal gånger. Och det mina vänner, det är sig inte likt. Jag får nämligen horn på sidorna av huvudet när jag går eller cyklar. Jag ska komma först. Jag ska köra om. Kanske ska satsa på Gång?

Nu ska jag göra kaffe. Jag har hört att folk blir pigga av det. Jag har ännu inte känt av detta symptom. Kanske idag.
 

Nedräkningen fortsätter: 7 arbetsdagar kvar, totalt 9 dagar kvar.

Här nedan får ni ta del av Familjen Mörk Anderssons hopptävling. Sjukt atletisk familj faktiskt. Jag menar, kolla systers höga hopp trots långklänning, mammas balett liknande trick och framförallt pappas superman pose? Succé!