Jag har börjat fundera lite. Kan man vara kär i sig själv? Alltså inte såhär överlyckligt fjärilarimagen & flygerpårosamoln-kär, utan mer.. förtjust? Men ändå inte. Vissa dagar känner jag mig jäkligt självsäker, snygg, sexig & allt sånt där. Medan andra dagar är det precis tvärtom. Varför ser jag ut såhär, det är väl inte snyggt.. eller!?
På de flesta bilder jag lägger upp på mig själv här på bloggen känner jag att "Fan vad bra jag ser ut! Vad fin och söt jag är!". Jag kan sitta och kolla på bilder på mig själv i evigheter och bara få en sån där härlig känsla om att absolut ingenting är fel på bilden. Allt är perfekt! Ja kanske inte perfekt, men så bra det kan bli för att vara mig. Om ni förstår. Det är vid såna här stunder jag funderar på om jag är kär i mig själv, eller bara i bilderna, för att jag tycker jag är så fin på dem. Ibland blir jag t o m alldeles hänförd över att jag har lyckats se så vacker ut.
Ett exempel på såna här tillfällen är när jag ska välja filter på Instagram. Väldigt ofta, nästan jämt, får jag en sån stor beslutsångest att välja just för att jag tycker att alla ser bra ut! Jag kan sitta i en halvtimme och bläddra mellan filterna för att försöka komma fram till vilket som blir bäst och finast. Kan också stå framför spegeln hur länge som helst och bara kolla på hur jag ser ut. Och jag klär jämt på och av mig framför den också.
När jag gillar vad jag ser tänker jag.. vad fina ögon jag har, egentligen. Åh kolla på den magen, den börjar se riktigt platt ut! (Men då kollar jag mest på magen vid revbenen och ignorerar fettbullen som är 1-2 dm nedanför). Eller när man ligger i sängen och känner höftbenen bli allt tydligare, den känslan alltså
lika med benen "åh vad smala/definierade de börjar kännas". Eller "vilka stora och mjuka bröst jag har" haha! Vissa gånger är jag glad över att jag har breda axlar just för att höften inte ska se så bred ut. Vanligtvis brukar ju kvinnor klaga på att de har för breda höfter/stora rumpor. Det behöver inte jag eftersom min överkropp och mina axlar kompenserar höftens storlek, och t o m är bredare (kan klaga på det istället).

Vissa stunder är det precis tvärtom. Att jag står där, framför spegeln, och "märker ut" med blicken allt som är "fel". Som inte ser så bra ut egentligen. Den där tjocka magen som hänger över kanten på trosorna/byxorna. Den där stora överkroppen till den där lilla underkroppen. Mina breda axlar. Min fläskiga rygg, ni vet där vid bh-bandet går och det blir som kärlekshandtag.. Mina kobenta ben med för mycket fett på insidan av låren så att det blir att se ännu värre ut. Min för korta hals. Mina stora armar (inte muskulösa, för musklerna syns inte, utan bara stora), jämfört med benen. Mina hängiga bröst som bara krymper och krymper ju mer jag tränar och bränner fett 
Är det inte så det är när man är förtjust i någon?
Att man ser bortom alla brister och bara ser de fina sakerna hos människan?

Var och fotograferades i måndags och idag kunde jag hämta det! Passet.
Upp tidigt i morse. Borsta håret som hade 21541 tovor och är 2 m långt, typ. Ta på mig vanliga kläder istället för träningskläder. Hämta mormor och morfars bil. Köra till verkstaden och hämta mor eftersom hon lämnade sin bil där. Följa med henne till kontoret. Vänta på att kursen skulle börja. Åka dit och vara där. Fick sms om att passet var klart. Söka fyra jobb! Hämta passet hos polisen. Åka till gymmet. Gå 11 km på bandet. Hämta mor med bilen. Skjutsa förbi henne vid verkstaden, där hon hämtade sin bil. Åka hem. Laga mat. Avsluta 24-timmars fastan med fisk- och räksoppa
Kolla på film. Äta lite mer. Glömma att gå ner till stallet och gratulera hästen.. (han får tårta imorgon istället).
Så har min dag varit! I stort sett 