Hej. Tänkte bara skriva en massa skit nu som jag vill få ur mig.
Jag har aldrig känt mig mer ensam än så här. Simon är borta. Jag känner mig som en halv människa. Jag är för folkskygg för att ta tummen ur och vilja umgås med människor. Ja, jag är folkskygg. Jag springer och gömmer mig längre in i huset när jag ser i fönstret att morfar kommer och ska gå ut med vår hund. När jag är ute och går och är på väg att möta någon längs vägen funderar jag på om jag ska springa någonstans och gömma mig eller vända. Dock slutar det oftast med att jag tar mitt förnuft till fånga och faktiskt möter personen, även fast det tar emot.
Det är kanske därför jag knappt har några vänner. För att jag är folkskygg. Och inte gillar att prata i större grupper. Tidigare idag när jag gick med hunden och såg att min mor var på höskullen och packade hö, gick jag bara förbi helt tyst så snabbt jag kunde så att hon inte skulle se eller höra mig. Dock såg hon mig senare.. men ändå. Själva tanken. Jag vet inte varför jag gör så. Såna här saker. Jag vill inte prata ibland. Jag är inte social. Hon ropade typ "vad du är stram då" åt mig. Jag hade bara lust att skrika "håll käften" åt henne.. Varför vet jag inte. Kan vara för att jag har mens just nu också, men jag tror inte det.. brukar vilja säga såna saker till andra annars också. Om jag är på dåligt humör.
Känns som allt jag har inom mig bara är ilska. Smärta. För att jag är ensam. Typ. Har ju min far hemma på kvällarna och helgerna men vi säger inte så mycket. Har antagligen fått den egenskapen av honom. Den osociala biten alltså. Men på ett sätt vill jag ju inte vara folkskygg, såklart. Även fast jag är det. Jag vill också umgås med folk ibland. Eller ganska ofta nu för tiden när jag i stort sett är arbetslös. Blir tråkigt i längden att vara själv hemma hela dagarna. Visst, det är skönt att få göra absolut vad man själv vill också. Men mest tråkigt att inte behöva ha något som man absolut måste göra. Som att umgås med vänner. Så man inte förlorar dem. Känns som jag har gjort det med mina.
Jag mår så himla dåligt. Blir som att jag säger emot mig själv nu. Ja, jag är folkskygg - ja, jag vill umgås med folk. Jag har svårt för det här. Relationer. Speciellt med vänner. Jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig haft en bästa vän, någonsin. Jag har jämt varit tredje parten. Eller femte. Eller sjunde. Jämt! Jag har satt "pojkvänrutan" före "vänrutan" eftersom jag ändå aldrig har haft någon som jag har kunnat umgås med istället för en kille. Eller så vill helt enkelt ingen umgås med mig för att jag är såhär. Men nu vet ni det i alla fall.
Tänkte bara säga att jag älskar er
Alice, Anna, Angelica, Sandra, Tove, Syster, Mor & Far (om du nu läser)
Jag vet inte vad jag vill få ut av det här alls.. antar att jag bara ville skriva av mig lite. Var ett tag sen.
