Jag blir alltid lika imponerad av mina klienters framgångar och Lovisa är inget undantag.

Lovisa fick en av de 100 platserna till Axon Beach 2013 och även fast hon hade över 30 mil till Idrottsskadecenter valde hon att köra versionen hos mig på Idrottsskadecenter.

Hennes mål med Axon Beach 2013 var att tävla i Body Fitness och även om jag inte var helt övertygad om att vi skulle hinna få henne i tävlingsform på bara 5 månader så ville jag iallafall få henne i så bra form möjligt under tiden vi hade tillsammans.

När 5 månader hade gått och hon stod där på en Fitnesscen vart jag helt mållös. Detta är en satsning utan dess like och ett resultat varken hon eller jag knappt vågade drömma om när vi startade resan i januari.

Här nedan kan du nu läsa hennes egna ord om hennes medverkan i Axon Beach 2013.

“Att skriva till Martin och ansöka om en av platserna till Axon Beach 2013 var ett stort steg för mig som innebar att jag för första gången satte ord på en dröm. Jag ville, inom ramen för projektet, testa att genomföra en riktig tävlingsdiet och tävla i bodyfitness. Martin gav sin välsignelse och jag knep en av platserna.

Resan började hos Martin på Idrottsskadecenter den 21 januari. Då vägde jag in på 60.3 kg med en fettprocent på 23.2. Med det som utgångsläge startade jag min diet med målet att ta mig i tävlingsform till juni. Martin tyckte att det var ett realistiskt mål, och jag var redo att köra stenhårt och ge allt.

På Martins inrådan började jag köra tung styrketräning i form av halvkroppspass, vilket var en ny erfarenhet för mig. Det föll väl ut, jag blev starkare och ökade i alla övningar. Hård träning och backintervaller i kombination med diet gjorde att formen långsamt började komma.

Att Martin är en förespråkare för periodisk fasta var en stor anledning till att jag sökte just hans hjälp. Det är en enkel och okomplicerad kosthållning som gjort att maten inte tagit för stort fokus i min vardag. Att sköta kosten har varit busenkelt och jag har kunnat lägga tid och energi på annat. Det skräddarsydda kostschema fungerade perfekt hela vägen och jag har aldrig mått bättre. Tack vare den periodiska fastan har jag aldrig gått hungrig och med all den goda maten jag fått äta har jag inte haft några cravings. Varje dag har känts som en ätardag!

Månaderna rusade förbi och den 15 juni stod jag på scenen för allra första gången och gjorde min debut i bodyfitness på Alströmertrofén. Jag uppnådde det som hela tiden varit mitt mål, att genomföra en tävlingsdiet och ta mig hela vägen fram till scenen. Det är en seger i sig och jag är så sjukt nöjd med min prestation. Cirka 4 veckor innan tävlingen visade min slutmätning hos Martin att jag låg på 13.4 % fett. Efter tömningsveckan hade jag gått ner precis 10 kg sedan jag påbörjade dieten.

När jag idag tittar på bilderna från dietstarten är det svårt att förstå att det är jag. Svårt att greppa vilken resa det här har varit, både för kropp och psyke. Jag är så oerhört tacksam över att Martin stått bakom mig hela vägen i den här satsningen. Hans hjälp och stöd har varit ovärderligt och jag hade inte kunnat begära mer. Med tanke på hur stort ansvar man överlåter åt sin coach är tillit av största vikt. Jag har litat till fullo på Martin, hans kompetens och erfarenhet och hela vägen känt mig trygg.

Axon Beach 2013 är solklart ett av mitt livs bästa erfarenheter och jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på tåget! För min del hägrar nu nya mål och jag är spänd inför framtiden. Om det är något jag lärt mig så är det att jag kan göra det jag bestämmer mig för.”

Finns viljan, är ingenting omöjligt!!

#transformedbyaxon

www.martinlöwgren.se / www.idrottsskadecenter.com

Det är förmodligen inte bara jag som har ben på schemat idag men ändå känns det som att jag är ensam om att bära denna börda att ha sådan kraftig ångest inför benpass. Ångest kanske är fel ord att använda då jag ju älskar att träna ben men jag finner inget annat ord.

Det är nu timmarna innan passet som tankarna flödar. Jag vet hur ont det kommer göra. Jag vet hur jobbigt det kommer vara. Jag vet hur fruktansvärt dåligt jag kommer må direkt efter men samtidigt hur jävla underbart jag mår några timmar efter och framförallt dagen efter.

Denna känsla jag har i kroppen nu har jag inte inför några andra pass. Inför gårdagen bröstpass kände jag bara glädje och att de ska bli så jäkla roligt att träna bröst och få pump i bröstmusklerna som är bland det skönaste som finns men tankarna inför ett benpass är helt annorlunda och det är med en skräckblandad förtjusning som jag ser fram emot passet.

Man tycker att man borde lära sig med åren att faktiskt se fram emot benpassen och på något sätt gör jag det. Jag vet att jag har ett stort leende när jag kliver upp under skivstången för att köra knäböj. Jag vet att jag älskar känslan när de raka marklyften nästan drar sönder baksidan av låren. Jag älskar den brännanden smärtan av benpressen och bensparken men just nu några timmar innan så går det inte att få in denna känsla utan nu finns det bara ångest. Kanske inte en ångest som är förknippad med obehag, rädsla eller liknande utan mer bara en lättare oro över hur fan det ska gå idag. Förmodligen kommer det gå lika bra som vanligt och jag kommer gå ifrån gymmet som en stolt krigare men just nu vet jag ju inte det eller min hjärna vet inte det och hur gärna jag än vill säga: “fan vad nice snart är det benpass” så är det inte mina riktiga tankar/ord.

Om jag skrev detta blogginlägg efter de första seten knäböj när man blivit lite varm i kläderna och ångesten släppt lite skulle förmodligen inlägget se helt annorlunda ut. Då skulle fokus ligga på att nu jävlar ökar vi och lägger på några kakor till på stången etc men de orden får jag inte ur mig nu.

Tror allt jag skulle behövt lite mentalt stöd från Benjamin och Riffen idaq för att lugna mina nerver lite men eftersom jag haft denna känsla i kroppen så många gånger vet jag att den strax släpper och då är allt frid och fröjd igen.

Ben är ju trots allt det jag älskar allra mest att träna och det finns inget som får mig att känna mig så levande som ett riktigt brutalt jävla benpass. Övningarna, känslan i kroppen under passet, pulsen, svettningar allt är verkligen maxat och jag tycker så himla synd om de personer som hoppar över benträningen i sitt schema för de missar verkligen något.

Nu ska jag göra klart det sista på Idrottsskadecenter och sedan bege mig mot gymmet. Jag känner redan att ångesten börjat släppa när jag fick skriva av mig lite.

Nu åker vi – YEAH BUDDY!

Martin Löwgren

Martin Löwgren