Hejhej.

Vet inte vad som hänt mig men fått en sån energi-boost. Går verkligen åt rätt håll även om massa jobbiga saker väntar framöver. Insåg att jag kan leva i nuet och göra det bästa utav det som händer just nu och som jag kan påverka just nu.

Tog tag i kosten igen i förra veckan efter att ha gått och tänkt "i morgon börjar jag, i morgon börjar jag" i ungefär 1 månads tid. Efter ca. 6 dagar på dieten kan jag säga att jag återhämtat det jag lagt på mig under 1 månads tid. Hur det är möjligt vet jag inte men 2,5kg är borta från min kropp igen. Förstår självklart att mycket utav det är vätska som försvunnit eftersom jag uteslutit kolhydraterna dessa dagar och att kolhydrater binder vätska men det är omöjligt att hela de 2.5kg är bara vätska. Varje litet gram fett som försvinner på min kropp är ett steg i rätt riktning.

Så vad ser jag fram emot nu?

Jo. första steget eftersom delmål 1 att komma under 70kg redan är nått är nu att komma ner till 20.8% i fett som var det jag låg på för några år sen när jag gjorde min allra första kalippermätning. Möjligt att jag redan är där. Det vet jag faktiskt inte så ska boka en tid med söta Anna på gymmet för att se hur det ligger till. Denna gången ska jag även incistera på att få göra en 5 eller 7-punkts-mätning eftersom den förra personen jag körde med alltid körde på 3 punkter och det blir ju inte lika tillförlitligt då.

Hoppas inte resultatet är allt för illa. Nervös. Hahaha.

Fast egentligen spelar det noll roll. Trivs mycket bättre med vad jag ser i spegeln idag än vad jag såg för ett halvår sen och det är ju viktigare än alla mätningar (våg som kalipper).

Nu ska jag dra mig i kragen och kravla mig iväg till gymmet och köra ett benpass. Tänkte skita i det idag men fattar inte varför. Bättre jag går iväg och mår bra när jag går och lägger mig och känner att jag gjort något vettigt idag. Kan ju inte förvänta mig några bra resultat om jag inte jobbar för de.

Så här såg benen ut för någon månad sen. Tyvärr har de inte utvecklats så mycket sen dess. Ändring på det nu!!!

Eller jo. När jag kollar på bilden tror jag nog det ser lite bättre ut idag. Får ta ett nytt kort senare idag om jag hinner och slänga upp :)

Nya favvoövningen. Ska döda baksida lår, röv idag nu :) Ska nog ge mig på utfall i smithmaskinen också som verkligen är hatövningen :)

Ha det bra allihopa

Så trött på detta. Vet inte vad som är orsaken till att jag mår som jag mår. Känner mig likgilltig. Till ALLT. Som att jag inte kan känna några känslor alls mer än ångest. Minns inte när jag kände mig lycklig senast eller ens glad. Brottas dagligen med tankar om vad jag borde göra, vad jag borde känna och HUR jag ska börja känna igen. Skitjobbigt och så trött på det!!. Känner mig riktigt instabil. Börjar gråta utan att jag vet varför i situationer där jag inte går saker jag borde bli ledsen över. Att gå upp på morgonen är jobbigt. Att ta mig iväg till jobbet som jag vet att jag måste tar emot. Att ta hand om min dotter, som jag är ensam vårdnashavare för trots att jag älskar henne mest av allt på jorden är inte lika roligt som vanligt. Träningen känns skit för får ingen respons i musklerna. Kan pumpa som FAN utan att få något pump vilket är frustrerande. Träningen har alltid funkat oavsett vilken situation jag varit i i livet. Sköter inte maten som jag borde. Äter saker jag vet att jag inte ens behöver och som jag egentligen inte har något behov utav. Struntar nog ofta i att äta också bara för det är jobbigt att laga något. Tittar i skåpen och sen skiter i det för jag tanken på att laga till något är jobbigare än att gå hungrig. Tittar på vågen med och ser att siffrorna blir högre, men orkar inte bry mig om det heller. Hittar bortförklaringar hela tiden för  vikten. Finns saker jag vill göra som bara är för min skull, som jag tycker är roligt i vanliga fall, men det känns som det händer väl någon gång. Just nu är inte rätt tillfälle för kommer ändå inte njuta av det som jag borde.

Ångest är nog faktiskt den enda känsla jag kan jänna just nu. Fan vad värdelöst!

Jag är så trött på detta!!! Har varit såhär i två månader nu. Vet fortfarande inte vad som startade det eller börjar nog första nu när jag sitter och skriver här MEN det är inget jag kan göra något åt. Eller kan jag det?!

Återigen vilar mitt öde i någon annans händer!

Gör saker dagligen nu för jag vet att jag måste, inte för att jag vill. Om jag bara fick välja skulle jag nog vilja få sova i en månad och sen vakna upp till ett liv där alla problem är borta. Men det är väl omöjligt antar jag. Detta lär inte lösas på en månad. Men första mötet är den 11juni. Då måste jag möte personen som var sekunder ifrån att ta mitt liv inför dotterns ögon och så ska jag enligt tingsrätten komma överens med honom om vårdnaden för det mest dyrbaraste jag har! Glöm det säger jag bara. Jag tänker ta fajten, men jag borde inte vara tvungen till detta.

Har under flera år arbetat med att bygga upp en trygghet, en grund som jag trodde var omöjlig att rubba. Trodde jag hade lyckats för första gången i mitt liv med, men återigen hade jag så fel.
Lämnade mitt ex som misshandlade och kränkte mig dagligen för några år sen och blev ensamstående när jag var 21år gammal och efter många om och men fick jag ensam vårdnad då hennes pappa aldrig mer ville ha något med henne att göra och skrev av sig den, FRIVILLIGT!.
Ensam med ett barn på 1år och ett jobb som innebar att jag var iväg 10timmar per dag(mån-fre). Det var ohållbart. Slutade jobbet, började studera. Läste in nästan hela gymnasiet med bra betyg. 60% MVG, 35% VG och 5% VG. Började söka jobb och fick ett 3 dagar efter min inskrivning på Arbetsförmedlingen. Lycka! Jobbat nu i 1år. Detta har varit ett väldigt bra år. Kunnat unna både mig och tösen saker och sluppit tänka på hur jag ska få livet att gå runt. Koncentrerat mig på oss (jag, dottern och pojkvännen). Allt var bra. Var påväg in i mitt livs form med när jag fick brevet. Hade precis varit och tränat och kom hem när tösen fråga om hon fick öppna posten. Där i hennes näve var brevet från hans advokat och 1 och en halv vecka senare kom det från tingsrätten. Han har ansökt och vårdnad och umgänge och vafan kan jag göra åt det? Möte honom i tingsrätten och hoppas på att de som sitter där inte dömmer min dotter till döden? Jag är 100% säker på att OM han får igenom umgänge blir hon i bästa fall bara förstörd igen och i värsta fall överlever hon inte. Hur kan sånna här avgöranden ligga i andras händer som inte varit där, som inte sett vad han är kapabel till?

Där och då RASERADE allt och där i den besvikelsen är jag fast nu. Känns som mitt liv senaste 4,5åren inte hänt utan jag är tillbaka på samma ställe där jag började. Grät i timmar, ensam. Ville inte att någon skulle se. Usch vad äckligt sant det är. Den gången när jag och tösen var påväg hem var  sist gången jag kände mig lycklig. Vi skratta och sjöng tillsammans och livet kändes så jävla bra.

Ska avsluta detta nu. Under tiden jag suttit och skrivit har jag insett att det finns mycket jag inte kan styra över. Men jag kan iallafall försöka låta detta inte påverka mitt liv just nu i 3 veckor till iallafall.

Ska ta och återgå till att göra saker för att jag vet någonstans inombords att jag måste. Inte för jag vill. Men någon gång måste jag börja vilja igen och börja känna. Kan ju inte vara såhär i all evighet. Någon gång måste det vända.

Ber om ursäkt för detta så negativa inlägg på en annars väldigt positiv sida. Men när man skriver en blogg om sin vardag kommer även dessa saker med.

Nu är det dags för planering inför veckan.

Over and out.



Mitt <3, mitt allt.

Jag har alltid varit en av de där som kollade på bilder utav andra och trodde att det var omöjligt för mig. För jag kan ju inte lyckas. Jag har inte orken, motivationen eller disiplinen att klara av att komma i den grymma form som jag sitter och kollar på att andra är i. Åh det hade jag fullkomligt rätt i! Med den inställningen är det klart att jag inte kommer göra det. I början av året bestämde jag mig för att det var slut med självömkan och dags att faktiskt göra något. Inte för någon annan skulle utan för min egna. Jag anser att det är ens skyldighet att ta hand om sig själv. Om inte för min skull så åtminstone för min dotters. Jag har en mamma som kämpat fram och tillbaka med cancer och nu återigen fått det. Inte samma som tidigare men bröstcancer denna gången. Nu har hon gått med det i över 1 års tid och jag tycker inte synd om min mamma längre. Enda anledningen till att hon inte opererat sig är för att hon inte kan sluta röka. Hur själviskt är inte det på en skala 1-10? Riktigt jävla dåligt enligt mig då hon har en skyldighet som mamma att ta hand om sig och finnas där. Min minsta syster är 7år gammal. Hon kommer vara beroende utav att min mamma finns där i minst 11år till. Men om hon inte slutar med lite cigaretter är det ju inte säkert. Läkarna varnar henne för att det kan sprida sig till andra sorters cancer. Speciellt när hon redan haft det förut i andra former och har "anlagen" för det.

Nog pratat om det. Dagens träningspass blev ett axelpass. Riktigt roligt var det. Hittade muskler på mig själv som jag inte ens visste existerade. Fick grymt pump i trapsen. bjussar på en bild på detta. Denna bilden är ändå tagen ett tag efter passet då det började lägga sig så grymt nöjd med tanke på att det inte syntes allt i början av året.    

För att vara mig så är detta grymt. Jag jämför mig alltid med mig själv för ingen annan har ju samma anlag och förutsättningar som jag så det går ju inte få några rättvisa resultat på något annat sätt.

Nedan är en bild från januari då jag bestämde mig för att nu jävlar och senaste tagna bilden från i onsdags. Det kunde varit ännu bättre men har ju haft endel motgångar med då jag gick in i väggen för ett tag sen.

Mitt nya motto

"It isn't that hard, either you do or either you don't"

Nu är vi snart halvvägs genom de 100dagarna. Nu kämpar vi på.

Kör en formcheck på axlarna som blivit mitt absoluta favoritpass. Trodde inte så myckat hade hänt men när jag satt och kollade gamla bilder på Facebook hittade jag det här.

Första bilden är tagen under axelpasset och den andra är tagen efter axelpasset. Syns knappt att det existerar en muskel där.

Jag tycker iallafall att det hänt något.

Hoppas allt är bra med er andra. Idag står det cardio och mage på schemat för mig och Mia.

Over and out