Här kommer resultaten av de senaste 100GD, med tanke på mina begränsningar under perioden är jag nöjd! Jag har dock inte uppnått ett enda mål och kommer därav inte tävla, utan mina 100GD fortsätter i åtminstone 14 dagar till... Tyvärr hände ngt med filen vilket gör att den är i urusel kvalitet...men...ja, det är ändå inte jättewow. Life goes on ;)
Dagens vikt: 77,9 (startvikt 82,4)
Livet knallar på fortare än jag hade hoppats men samtidigt händer väldigt mycket just nu. Jag går hos naprapat och sjukgymnast samtidigt för att speeda på processen. Den ena är mer hoppfull än den andra, Efter min magnetröntgen tror min naprapat att jag kommer kunna springa igen om tre månader under förutsättning att jag tränar sjukgymnastik 3-4 dgr per vecka. Min sjukgymnast däremot uttryckte att mitt mål om att springa var dääääääääär borta. Som tur är så fokuserar det på helt olika saker. Naprapaten vill att jag köttar på (och den som inte fått ett program från den killen kan aldrig fatta hur mkt träningsvärk man kan få av den egna kroppsvikten i kombination med en pilatesboll - hysteriskt!) medan sjukgymnasten vill att jag känner efter. Han satsar på mitt knä medan hon satsar på att rehabilitera min inre bålmuskulatur. Fine. Den ena är gratis, den andra är hutlöst dyr - men det är han som är hoppfull så låt gå ;) För 2 år sedan fick jag veta att jag aldrig mer skulle kunna springa i hela mitt liv. Om jag ger allt under de närmaste månaderna kan jag gå från skrotbar till joggbar, och det finns inte en chans i helskotta att jag låter den chansen springa förbi utan att blinka. Sisu är ju mitt motto i livet.
Bröllopsplanerna flyger på mig och jag har precis insett att jag är motsatsen till en Bridezilla. Jag har aldrig drömt om bröllop eller ens funderat över vad jag skulle vilja ha, så nu när jag äntligen fått tag i ring (behöver jag ens nämna att jag föll för den billigaste i hela butiken) och klänning (dito ringen) så hoppas jag att resten löser sig. ;) Prio ett är fortfarande att få klart badrummet och jag ger det 2-3 helger till. Den 14 juli gifter jag mig så jag har väldigt lite tid att leka med. Speciellt som jag har grävt en vallgrav där jag vill mura upp en lägre mur...och det arbetet inte ens är påbörjat. Bah. Tidsoptimisten Nilla. Vad har det ens med ett bröllop att göra? Jag älskar deadlines. Det är mitt enda svar.
I övrigt verkar vikten knalla nedåt stabilt. Jag tränar inget annat är sjukgymnastiken för ben och armarna i form av att lyfta gipsskivor och klinker men musklerna verkar stanna kvar medan fettet sakta rinner av. Min enda taktik är att äta när jag är sugen och en flottig äggfrukost har inte riktigt fallit mig i smaken den sista tiden, så det är PF utan för mkt protein. Frivillig svält även kallat. Eller ofrivillig. Jag lever på koffein och är hög av stress. Inte optimalt men livet måste få se ut som det gör ibland... Jag har ingen energi för att ändra på det just nu. Livet kommer bli tillräckligt inrutat framöver ändå.
Som jag skrev i tidigare inlägget så har träningen gått åt skogen men jag har kämpat på med träningsrelaterade aktiviteter. Kosten har jag lagt åt sidan mer än mitt vanliga noterande av vad jag stoppar i mig och det har tydligen varit nyckeln. Det går sakta men - ta mig tusan - åt rätt håll! Idag blev det en mätning då det plötsligt slog mig att det kanske var muskler jag tappat och att jag istället blivit en smörklump.
Vikt: 79,2 kg (-3,2)
Hals: 34,5 cm (-1)
Byst: 96 cm (-5)
Under byst: 83 (-0,5)
Midja: 72 cm (-3)
Mage: 86 cm (-5)
Rumpa: 104 cm (-1,5)
Lår: 59,5 cm (-2,5)
Vad: 39 (-1)
Överarm: 31,5 (-2,5) (Flex: 35,5)
Underarm: 27 (-1)
Kan inte minnas när jag hade under 32 i armmått förut, men i flexat tillstånd märker jag ingen direkt minskning av muskulaturen.Resultatet känns faktiskt helt ok generellt, och det kanske var ett klokt beslut av mig att inte springa ut och köpa THE klänning det första jag gjorde. Visserligen är det ingen gigantisk skillnad, men för mig är riktningen det viktiga. Sen vore det ju trevligt att kunna slänga in ett armpass men jag är i valet och kvalet om det är bra eller inte. Sitter med en tvåveckorslåsning i bröstryggen som vägrar släppa - men frågan är om den skulle bli bättre eller sämre om jag gav mig på ett pass... Återstår att klura på...
Long time no see. 100 GD går inte riktigt som förväntat. Jag tappade lite gnistan när allt i kroppen gick åt fanders och sista dödsstöten kom när jag insåg att slutfesten skulle hållas på min bröllopsdag - inte riktigt läge att närvara ;) Jag som verkligen hade sett fram emot att ääääntligen träffa alla underbara människor efter dessa bloggår.
Träningen har gått rätt åt pipan. Mitt brutala pådrag för att fixa knät har resulterat i ett gäng läkarbesök och MR och naprapater och en tom plånbok. Just nu känner jag mig helt tom. Jag har efter senaste beskedet fått en remiss till sjukgymnast och den enda i denna värld som jag litar på har slutat på kliniken jag gått på tidigare och ringer nu inte upp fast jag letat upp hennes nuvarande arbetsplats. Jag blev varnad om att hon hade väldigt mkt patienter, men...jag är ju jag. Och jag hoppades verkligen på henne. Känns tungt nu. Jag vill inte gå till random person som jag göra mig sämre.
MR-provsvaren var också totalt förvirrande och läkaren talade in på min telefonsvarare så jag kunde inte ställa några frågor. Första röntgen (2,5 år sedan) visade på spicka i knäbrosket och artros. Det nya provsvaret hittade inget av ovanstående (trots att sprickor i brosk inte kan självläka) utan istället bilateralt mediala plickor (vikta slemsäckar) och patellär kondromalaci (ojämnt brosk). Nu vet jag inte vilket provsvar jag ska lita på. Det senare bör kunna åtgärdas av sjukgymnastik (även om det också borde gått över av sig själv redan) - det förstnämnda är ett livstidsstraff. Har jag inget av ovanstående? Har jag både och? Har jag ojämnt brosk på grund av sprickan? Så många frågor utan svar! Artros lär väl inte heller springa iväg. Jag ägnar mig just nu åt sjukgymnastik (via min svindyra men duktiga naprapat) för att stärka upp musklerna på insida lår. Han har även förbjudit mig att styrketräna ben på 6 månader. Smaka på den meningen. Man kan må dåligt för mindre. Har ni tips på fantastiska övningar för insida lår så kom igen! Berätta!
Även om jag inte tränat per se så har jag dock varit riktigt aktiv hemma och i trädgården. Är inne i fixartaget för att ordna allt inför festen så vikten har minskat något och jag känner mig rätt tajt ändå. Träning behöver inte utföras på ett gym liksom. Det är även en perfekt undanflykt hos naprapaten "Nej jag har inte tränat....bara arbetat ihjäl mig hemma....det sa du inget om..." ;)
Idag fick jag dock mina nya provsvar efter att ha börjat med Liohtyronin och jag är så himla glad! Jag har ju redan märkt en positiv trend i mitt välmående men nu fick jag (och läkaren - haha!) det på papper.
Januari 2012 - 100 ug Levaxin
TSH 7,74
T4 15
T3 3,3
Mars 2012 - 125 ug Levaxin
TSH 2,07
T4 17
T3 3,1
April 2012 - 125 ug Levaxin
TSH 2,35
T4 16
T3 3,4
Maj 2012 - 125 ug Levaxin, 10 ug Liothyronin
TSH 0,03
T4 16
T3 4,8
Naturligtvis blev sköterskan orolig som vanligt eftersom mitt TSH låg för lågt enligt normen (0,2-2,5), men jag känner ju min kropp och jag mår som allra bäst ju närmare 0 jag kommer. Så länge jag känner mig bra och inte har varken hjärtflimmer eller får utstående ögon så är jag som gladast ;) T3 kan gärna få stiga något till, men det är en så markant förbättring från tidigare i år att jag är överlycklig. Kanske kan det vara skälet till att jag tappat lite i vikt trots att jag inte ansträngt mig nämnvärt! Hur gött är inte det...
....och det var LÅNGT så här kommer en recap av vad ni missade.
- Mina +4kg vätska har blivit 1 kg. Det går åt rätt håll.
- Bröstbensinflammationen börjar ge sig, men vissa korta bakslag
- Liothyronin som jag börjat med hjälper fortfarande. Jag gick upp 06:30 i morse efter mindre än sju timmars sömn (utan väckarklocka) och började städa. Mina sår i hårbottnen har försvunnit. Frågan är varför jag hade dem öht, men jag har läst om flera som fått den effekten. Jag visste inte ens att det hade med sköldkörteln att göra!
- Jag har besökt knäspecialisten/naprapaten ytterligare en gång. Har haft svårt att gå efter första besöket men det har sakta stabiliserats, Varit väldigt svullen i knät dock. Tyvärr har motsatta ljumsken fått ta mycket stryk av allt haltande så nu känner jag mig riktigt less på att ha ont... Naprapaten tejpade iaf knät och så fick jag en elbehandling för att dra ut vätskan ur det. Det har känts ganska bra de sista dagarna så jag har kunnat fixa en del ute i trädgården.
- Naprapaten gav mig (motvilligt men efter mina tårar) en remiss till läkare som förhoppningsvis ger mig remiss till ortoped, som förhoppningsvis... Jag ska dit idag 11:40, hur som helst så får vi ta det därifrån. Fortsätter dock men sjukgymnastiken (enl. uppgift resten av mitt liv) och resterande besked var också halvkul.
- Jag har en komplicerad och ovanlig skada. Man brukar inte operera så unga personer (allt är relativt) och jag får inte köra styrketräning för ben det närmaste halvåret. Jag jobbar dock på att radera det ur minnet. Och när det gäller operationen så är vi av olika åsikter. I övrigt var han jättetrevlig (och jag ursäktade mig för att jag var en bölande kärring).
- Bröllopet närmar sig med stormsteg och hur mkt jag än försöker slappna av och inte stressa så är det svårt. Jag har inte fixat med någonting, och jag har en lista på 2000 saker som jag vill ska vara perfekt. Att förlägga festen till min egen trädgård och mitt eget hus var väl också ett genidrag. Not. Dessutom vill jag tappa 5 kg till, minst, och vara i mitt livs form. Men jag ska inte stressa. Jag kan inte röra på mig och jag går inte ned i vikt, så det där löser sig...sirru. ;)
Ha en riktigt trevlig dag! Mellan allt detta gnäll så är jag faktiskt otroligt lycklig över att sommaren är på väg och igår njöt jag verkligen av livet. Jag kan gnälla, gråta och vara bitter allt jag vill, men stundtals kan även jag känna mig riktigt, riktigt lyckligt lottad och det gjorde jag igår då jag gick omkring i linne samt barfota med det klargröna vårgräset som kittlade mellan tårna medan solen spelade på gräsmattan mellan träden. Det ni. Då är en Nilla lycklig.
Vad är det som händer? Varje dag är värre än den tidigare?! När allt verkar vara för bra för att vara sant, som man brukar säga. Det som gick så bra på vågen och vikten tickade sakta nedåt. Sedan vände allt. Jag la på mig 6 hg. Jag la på mig 8 hg, nu är jag uppe i 2,4 kg! Och det här är bara vatten! Jag ser ut som en hamster i ansiktet och allt är bara...svullet. Och jäkligt. Problemet är att jag inte vet vad det beror på och varje dag innebär ytterligare ett antal hekto vätska.
Är det att jag slutat med Heat?
Är det för att jag börjat med mina antiinflammatoriska?
Är det för att jag inte kunnat träna på en vecka?
Är det för att jag inte kunnat promenera?
Är det reaktion på den nya medicinen?
Är det ämnesomsättningen och/eller TSH-värdena som är going bananas?
Har jag ätit något (tydligen varje dag) som jag är allergisk mot?
Det bästa är att jag drömde att jag bara rasade i vikt och blev gaaalet smal i ansiktet. Så vaknar man upp och tittar sig i spegeln. En viss ballongkontrast. Ok så om träningen inte fungerar, kosten inte fungerar, medicinen inte fungerar och vätskenivåerna inte fungerar....då satsar jag på....? *stampar frustrerat i golvet* Ska väl tillägga att det inte har med pms eller dess efterdyningar att göra. Jag ökade i vikt då också men tyvärr försvann inte vätskan igen utan den byggs bara på.
Det här gick inte alls som jag hade tänkt mig men precis som jag trodde, om det låter vettigt... Jag har haft en jättejobbig dag mentalt och pendlat mellan hopp och förtvivlan, vilja och förnuft... Sent igår kväll beslutade jag mig för att börja med mina antiinflammatoriska igen. Det var ett svårt beslut men jag ska göra ett försök under en veckas tid. Bröstbensinflammationen är så horribel just nu att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Det kändes som att den var hyfsat under kontroll tills jag fick min hemska förkylning med hosta - där varje hostning irriterade bröstbenet så pass att jag inte vet vad jag ska ta vägen nu. Även om jag slutat hosta så gör allt så fruktansvärt ont. Det har knappast bidragit positivt att jag fick för mig att börja med appen 100 pushups. Hur dum får man vara?? Jag som inte tränar bröst öht just pga bröstbenet. Nu gör andningen ont. Kläderna gör ont mot kroppen som att de inte vore av tyg utan som en metallrustning som skaver mot varenda por.
Inte blir det bättre av att knät ser ut som en ballong efter undersökningen. Jag stressar kroppen att bli frisk för jag vill träna...och jag vill göra min sjukgymnastik. Men jag tror att jag måste se sanningen i vitögat nu - jag får skjuta fram min nästa tid hos knänaprapaten (vad ska han utvärdera om jag inte kan utföra sjukgymnastiken??) och jag måste sluta träna bröst. Jag måste äta min gudsförgätna, och muskelbyggarsänkande, medicin. Och jag måste vila. Det enda positiva i kråksången är att jag vaknade pigg som en lärka i morse efter 7,5 timmes sömn. Jag kan inte minnas vilket år det hände senast, så min nya medicin hjälper verkligen! Och jag har uträttat hur mkt som helst här hemma under dagen! Men...
Det förstnämnda känns otroligt tråkigt men det enda jag lovat mig själv är att LYSSNA på kroppen, och det är även detsamma som jag gravt misslyckats med. Just nu är mitt enda mål att bli så bra jag kan bli på 100 dagar. Alla andra mål måste jag lägga i Sverkers soptunna. Jag börjar detta med en veckas vila.
Så det nya målet för 100 GD blir alltså...?
Igår var den stora dagen då jag hade två läkarbesök inbokade som skulle förändra mitt liv. Det återstår att se om så kommer ske men igår när jag kom hem var jag utmattad och nedslagen. Första besöket hos Sköldkörtelläkaren gick bra - jag fick min nya medicin utan större krångel i ett hopp om att kunna må lite bättre och förbättra mina förutsättningar. Värdena hade inte förändrats nämnvärt sedan förra provtagningen, men på bara 4 veckor så är det ändå en klar försämring. Nu kommer jag börja gå på 125 mg Levaxin och 10 mg Liothyronin under en månad innan det är dags för provtagning igen. Det är alltid lite nervöst att börja med ny medicinering, särskilt efter alla varningar jag fått, men jag är så pass påläst att jag tror att jag är inne på rätt spår. Mitt T4 och T3 måste börja närma sig varandra. Dessutom kan det vara ett intressant test för min läkare som verkar ha för lite erfarenhet av Liothyronin generellt. Det kan väl vara kul för honom att få lära sig något nytt efter sådär 40 år i branschen...
TSH 2,35 (Mars 2,07)
T4 16 (Mars 17)
T3 3,4 (Mars 3,1)
Andra besöket hade jag större förhoppingar på. Tyvärr grusades de ganska snabbt. Knäspecialisten jag hade talat med och som verkade förstå mina behov var sjukskriven så jag hamnade hos en annan naprapat. Visserligen var hon supertrevlig men jag har otroligt svårt att ställa krav öga mot öga. Jag är bättre över telefon elle via mail. Förmodligen är det för att jag blivit dissad av så många läkare och inte vill visa mig svag när de sätter emot. Oavsett så blev jag åter igen hänvisad till sjukgymnastik. Jag vill ha det, missförstå mig rätt, men jag vill ha det EFTER en operation, inte innan. Dessutom är det värdelöst att få sjukgymnastik via en privat naprapatklinik eftersom det inte ingår i högkostnadskortet. 550:-/gång vill jag inte spendera på något jag inte tror på. Nu är jag dessutom totalt ledbruten och svullen i knät - den här gången så jag ser det även utanpå och inte bara har känslan av att vara svullen - efter 20 min tryckande, bändande och vridande av det stackars knät. Vid nästa besök verkade dock som att han jag talat med skulle vara tillbaka så nu är det bara att bita ihop, köra på sjukgymnastiken och överbevisa dem. Den 4 maj slår det till nästa gång.
Jag känner mig tacksam för att läkare 1 lyssnade på mig men jag är fruktansvärt trött efter det senare beskedet och då är det svårt att inte börja gråta av frustration. Jag vill ha hittat rätt nu. Jag vill komma vidare i mitt liv. Jag vill göra vad jag vill göra och inte vad mitt knä bestämmer att jag kan.
100 grymma dagar började bekant med en megaförkylning på tre veckor men ändå lyckades jag få fina resultat jag var nöjd med. Nu ser det inte riktigt lika ljust ut - mycket på grund av rådande hormoner i kroppen som hoppar omkring hejvilt och ger utslag på vågen. Förhoppningsvis har vätskan kastat sig ur kroppen till på onsdag så jag vet hur jag ligger till. Torsdagen och fredagen spenderades på konferens med kollegorna så maten var LCHF men inte direkt kaloriberäknad. Buffé till lunch och middag kan ha resulterat i ett visst kroppsligt bakslag... När jag kom hem efter en kväll med för mycket alkohol och framförallt för lite sömn var jag helt slut. Fredagkvällen spenderades således i ett komastadium och när jag vaknade igår efter tolv timmars sömn kände jag mig fortfarande allt annat än utvilad och fräsch.
Träningen avstod jag från för att vila upp mig ordentligt. När jag vaknade i morse hade jag såväl ont i knät som nackspärr vilket är i särklass den sämsta kombinationen eftersom jag varken kan promenera, köra ben- eller armpass. Värdelöst! Förhoppningsvis går det över inom kort (a.k.a. imorgon). Då blir det även provtagning av TSH igen och på onsdag besök hos både sköldkörtel- och knäspecialist. Jag ser fram emot båda besöken med skräckblandad förtjusning.
Hoppas det går bättre för er andra!
Påsken gick inte riktigt enligt plan men fram till igår lyckades jag åtminstone hålla mig fri från viktökning. I morse hade dock vågen lullat upp 0,9 kg och även om det sved att se så vill jag påstå att det visserligen är andra siffror men inte att jag de facto har gått upp i vikt. Kombinationen av påskägget fyllt av choklad och de hormoner som just nu bitit sig fast i kroppen var upplagt för misslyckande. När jag bad sambon att hämta några chokladägg och han kom tillbaka med HELA påskägget så borde jag sagt "STOPP, bara ett par stycken!" och vi tittade båda lika förvånat på varandra när han konstaterade att det var tomt. Jag äter ju inte ens godis. Och hur hamnade de i min ångestfyllda kropp?
När jag ser mig i spegeln ser jag dock varken en hormonell- eller chokladfylld kropp. Den är fast och fin (allt är relativt) och träningsvärken i benen gör sig påmind för varje steg. Jag vet att jag skött maten, utöver ett par glas vin som slank ner under helgen, och jag vet att sifferökningen är temporär. Jag ser framåt och vet att gårdagens depåer från kolhydrater kommer vara tömda efter lunchens träningspass. Kanske kan de till och med bidraga med lite energi och axelpump.
För vem orkar se bakåt när framtiden är så ljus?
