Ljuset i min iPhone som berättade att det kommit ett nytt mail, ser att det är Bojan som avsändare och drar nästan efter andan innan jag öppnar det. Jag hade åter igen mailat med frågor för att känna att jag är på det absolut klara med hur den kommande veckan ska se ut för mig, jag ÄR kontrollfreak, det vet många redan, och är jag ute på okänt vatten behöver jag ha tydlig guidning. Förstås är han omtänksam nog och försöker lägga det på sig, säga att han hoppas att jag förstår planen då han är lite stressad och kanske inte uttrycker sig tydligt nog, dvs han är van med att sedan maj månad ungefär, besvara mail från mig där jag dubbelkollar (trippelkollar?) att jag förstått rätt och vill inte att jag ska sitta och känna mig korkad.
Om han hade gjort det annars vet jag inte, jag har ingen personlig erfarenhet av ifall han är en "bra" kille, men han bemötte mig i min dåliga erfarenhet med min tidigare PT där jag kände mig så förbannat dum och hånad på ett sätt som gjorde att jag fick förtroende för honom. Och att han vill göra sitt bästa för sina klienter är tydligt när man talat med andra, och jag var lite orolig förut att han inte skulle haka på ide´n att hjälpa mig till Fitness Five, men han antog utmaningen som jag nämnt tidigare.
Innan allt skit hände i mitt privatliv och jag inte trodde att jag skulle klara av att andas en minut i taget ens under mer än en månads tid, så hade jag börjat träna med Bojans hjälp sedan ett par månader och det gick framåt, riktigt fint framåt och det gick att bolla diet, ångest, hatövningar och träningskänla, teknik och få pepp men inte rosa fluff och glitter om jag inte "förtjänat" det. Då får man en bra respons förstår, som alltid, över diet och träning och kommande tiden, men har man lyckats prestera extra bra, får man också extra cred. Och även om man gör detta för sin egen skull vet vi alla att lite pepp och beröm från någon man respekterar alltid känns extra gott.
Hans "skrytmail" om sin flickvän och hennes träning med chinsen inspirerade och jag hade redan innan jag kontaktade honom för hjälp, sett filmen där hon kör flera gånger. Han var mäkta stolt över henne och med all rätt, stark är hon verkar det, om det är något jag fått erfara är det att chins banne mig inte kommer helt lätt för många av oss. Men jag tänkte hela tiden att kan han hjälpa henne till det repsantalet (och säkert vid detta laget förbi) så kan han väl hjälpa mig? Och det kunde han. Jag satte 8 innan min värld rasade. Mitt första delmål är 10 på rad, strikta såklart, och nu har jag fallit tillbaks så många pinnhål att det är långt bort, men jag vet att det kommer att gå.
Mina pass nu, efter att jag börat återvända till träningen, har verkligen visat mig hur långt jag kom med hans hjälp på kort tid. Styrkan jag haft i vissa övningar förbluffar mig nu när jag försöker lyfta samma hantlar, helt omöjligt. Och att jag fortfarande efter ett längre uppehåll KAN dra upp mig i vilken form av chins jag vill från bottenläge säger mig att inget är omöjligt.
Så ja, att veta att jag fått svar på mina frågor om den kommande veckan, veckan som ska ligga till grund för den kommande träningens schema, gjorde att jag pausade några mikrosekunder innan jag öppnade och läste. För man vet att det inte blir lätt, man vill inte ha lätt, det är inte därför man söker sig till en sajt som heter LIFT-HEAVY, eller hur?
Man vet att man ska ställa upp för sig själv, prioritera tid, motivera sig, man tar på sig ett ansvar för sin egen utveckling och att nå sitt mål. Man använder Bojan som ett redskap dit, han ger en vad han tror är det absolut bästa sättet att nå dit man DRÖMMER om att nå. För det är det många av oss gör. Vi tänker på det stora delar av dagen, vi läser om det, vi drömmer om det, fantiserar om det, kan i princip känna att vi står där imorgon, vid målet, och hur förbannat grymt det kommer att vara, att uppleva den dagen, att man tagit sig dit. Med hans hjälp, men gjort jobbet alldeles fucking själv. Ingen annan kan göra detta åt mig, ingen.
Men jag kan få den kunskap någon annan besitter för att försöka nå dit, jag kan ta hjälp av min omgivning för att driva mig när det blir tungt, och jag har ett sånt underbart nätverk med folk som tror på mig och stöttar mig att jag inte tvekar på att detta kommer att gå. Detta trots att jag är svag nu, inte någonsin provat med tävlingsvikten i knäböjen än, inte orkar ens några chins, nada. Men jag vet att på 9 månader är jag där. Jag är förbannat glad att jag vågade höra av mig dendär kvällen till Bojan och berätta lite av min historia och vilken krånglig människa han skulle ta sig an om han sa ja, jag är förbannat glad över att jag inte gett upp nu när det varit förjävligt.
När jag tänker på det så ja, jag har personlig erfarenhet av ifall han är en "bra" kille. Jag fick flera mail med frågan hur det var, om han kunde hjälpa och beklagade min sorg, ingen press, ingen stress, ärliga noteringar när mina träningsdagar uteblev en efter en, och brydd, inte om träningen utan om mig och min sorg som människa. DET är tränaren jag vill ha ett mailklick bort när jag ska pressa mig för en förbannat tuff tävling. Och det ÄR tränaren jag har ett mailklick bort inför dessa 9 månader.
Jag är fullt övertygad om att det finns brister hos oss alla, men ibland har man turen att hitta rätt. Detta år började med en katastrofal matching för mig, sedan kom Henrik av någon oförklarlig slump in här och hjälpte mig, jag fick pepp av otroligt härliga människor och tillslut landade jag här. I startgroparna för tävling med världens bästa folk omkring mig.
Fuck lagom, aldrig nöjd. Så det så.
