Jag vaknade en morgon och kände "nej för fan, vad håller jag på med? Vart är min gamla livsstil som jag hade när jag spelade ishockey". Då mådde jag bra. Jag trivdes med mig själv. Självklart kan jag inte komma i den form och belåtenhet jag kände då. Jag är 30år idag men att leva mot det jag trivdes med som 18:åring, känna mig stark, vältränad och ha kondition som tog mig överallt och över höga barriärer får mig att vilja och finna motivation igen. När jag spelade hockey vägde jag ca 78kg, 78 kg muskler och inte så mycket av det jobbiga fettet. Morgonen jag vaknade och ställde mig på vågen samtidigt som jag såg mig själv i spegeln och ser knappa 73 kg samt att kroppen känns slapp och figuren syns inte till fick mig till att sätta upp 2 mål!

Delmål 1 var att på 60 dagar följa en strikt diet. Endast äta hemlagad mat, Inget intag av pizza, hamburgare, kebabtallrikar, ingen dålig snabbmat helt enkelt. Totalförbud mot snacks, godis, chips, choklad, kakor, ja allt som har med det översockriga att göra. Inget intag av läsk eller saft. Ingen alkohol, totalförbud! Försöka bli av med onödigt kroppsfett!

Mitt andra mål som är mellan 4/3 - 4/5 -2013 är att bygga upp min kropp med muskler men den berättelsen tar vi i början av Maj...

Här kommer nu min berättelse om hur jag från den 2/1 - 2/3 - 2013 började min resa mot att ta bort så mycket onödigt kroppsfett som jag bara kunde...

STATS
Längd: 173cm
Vikt:72,6kg
Midjemått: 87cm
Bröstmått: 93cm
Axelmått: 115cm
Byxstorlek: 32

Jag tog fram ett helt vanligt A4 papper, skrev upp alla dagars datum från den 2/1 till den 2/3 -2013. Här skulle jag skriva upp vikten på mig själv varje dag. Målet här var att följa min utveckling i vikten och se att så mycket av det onödiga kroppsfettet försvann.

Jag startade den andra Januari 2013 med en vikt på 72,6kg. Jag kände genast att det var jobbigt att se mig själv i spegeln. Ingen självsäkerhet fanns. Ja, jag kände mig ful kroppsmässigt helt enkelt. Singel. Det finns en tjej i klassen men hur ska man bete sig när man egentligen inte kan vara sig själv när man mår dåligt inombords? Jag är 30 år och känner att skeppet svajar och snart sjunker..Jag vet att jag är ung, men vi alla känner väl någon gång oavsett ålder att ensamheten tar över och inget finns att hämta?
Det första jag tänkte på efter att jag klev av vågen var: chips! Jag är sugen. Men min självdisciplin sa NEJ! "Robin du klarar det"... Dagarna gick, suget av snabbmat och snacks fanns där hela tiden. Gymmet hade jag inte hittat till än, suget av sötsaker tog över mina krafter för att orka mig mot gymmet.. Skulle jag klara av detta mål jag satt upp åt mig själv?

En vecka har gått... Endast hemlagad mat åt jag, endast vatten drack jag.. Mitt sötsug fanns kvar. Jag ställde mig på vågen...den 9/2 stod det 71,6kg. -1kg på en vecka. Jag tänkte att 1kg hit eller dit inte är något. Men jag fick upp hoppet. Fan Robin, detta ska vi fixa! Jag bestämde mig omgående för att imorgon ska jag till gymmet! Nu ska jag börja träningen, fortsätta med kosten. Kanske försvinner suget efter snacks och den goda snabbmaten. Ölsuget hade aldrig funnits där så det tänkte jag inte på. Så iväg till Stadium och inhandla träningskläder tänkte jag och timmen senare var jag där. Det enda som fanns i mina tankar var: Robin is going back to the age of 18!
Veckan som följde bestod av regelbundna tider. Frukost varje morgon 06:00 bestående av Fiberikt havregrynsgröt, 2 ägg och en kopp kaffe. Lunch klockan 11:00, mellanmål vid 15 tiden och middag klockan 17:30. Gymmet funkade bra, men jag visste inte riktig hur jag skulle träna. Men jag tänkte kondition, använda min egen kropp som medel, och fokus! Inga vikter...

Den 16/2, en vecka efter att jag även börjat besöka gymmet var det dags för vågen igen. Veckan innan vägde jag 71,6kg. Denna vecka visade vågen 71,6kg. 71,6kg igen, vafan det är ju samma vikt tänkte jag. Minuten som följde efter jag såg den siffran kändes som timmar. Lite arg och frustrerad tillagade jag som vanligt min frukost. Efteråt begav jag mig mot Tunnelbanans röda linje och mot Mörby Centrum för att hoppa av vid Stadion och gå mot skolans gym. Det enda jag tänkte var...NU JÄVLAR! Hårdare träning, mer svett, mer träningsvärk, mer blodsmak!

.....Veckan bara försvann och nu var det den 23/2 och det var dags för vågen igen...
Jag kände mig piggare. Det måste ha skett något nu. Vågen visade 70,3kg. -1,3kg på en vecka... Högt i mitt eget huvud skrek jag "Bra jobbat Robin, nu kör vi på". Tre Veckor har gått och jag har en viktnedgång på -2,3kg. Suget av snabbmat och snacks har försvunnit. Inget fanns kvar. Bara bra kost, träning och livsglädje var det som fanns i min kropp. Det svåra nu var att hålla mina klasskompisar på ett bra avstånd, inte tappa bort dom. Det skrattas i skolan, festerna radas upp, bastukvällar, fotbollskvällar, restaurangbesök.. ja det kändes som om jag bara hörde allt det roliga som mina klasskompisar gjorde. Men jag tänkte bara att nej, nej Robin. Klasskompisarna finns kvar i Mars, kör på bara, du klarar det. Det var jobbigt för mig, men jag kände att är jag egoistisk här så kommer allt gå bra även om det kändes jobbigt....

...Jag fortsatte min diet. Frukost klockan 06:00 med gröt, två ägg och mitt kaffe. Följt av tunnelbanan mot skolans gym. Jag kände mig piggare, gladare och mer öppen. Luncherna bestod oftast av kyckling eller kött med något tillbehör som ris, bulgur eller fullkornspasta med mycket sallad och vatten som dricka. Jag tänkte varje dag att snart är det den 2/4 och mitt första mål är avklarat...
Målet har alltid hela tiden varit att bli av med det onödiga fettet på kroppen. Inte bygga mig muskulös eller liknande. Utan bort med så mycket överflödet fett från kroppen så att jag kan den 4/3 med mitt mål nummer 2 börja bygga muskler på en så fettfri kropp som möjligt. Jag har aldrig gjort något liknande med att först gå ner i vikt genom att tappa onödigt fett för att sedan gå upp i vikt med hjälp av muskler. Är det bra eller dåligt? Det vet jag inte, men detta är min plan, mitt mål, min vilja, jag vill helt enkelt testa mig själv. Kan jag uppnå ett bra mål och resultat så kanske jag kan få någon som följt mig genom denna resa att få upp modet och viljan för att börja sträva mot ett eget mål och att deras tanke om hopplöshet försvinner.... nåja...

Nu har det gått fem veckor av hårt slit och en kall morgon väntar på mig. Mina ögon öppnas nästan innan väckarklockan, jag känner mig otroligt pigg i kroppen varje morgon nu för tiden. Mina ben vill bara ställa sig på vågen! Idag den 7/2, två veckor efter att jag hade fått skrika högt i mitt eget huvud för min viktminskning av allt onödigt fett visade sig vara ett lågt skrik, för nu visade vågen denna morgon 67,6kg. 67,6kg! Jävlar tänkte jag. -5kg på 5veckor. -5kg på 5 veckor, och det enda jag gjort är att jag ändrat min kost, slutat äta snabbmat, slutat med snacks, slutat dricka alkohol och börjat träna på gym mer regelbundet.
Detta kändes jävligt bra och inspirerande inför fortsättningen. Men också lite skrämmande för -5kg och min vikt är nu endast 67,6kg. Målet var ju inte att få anorexia tänkte jag... Så jag bestämde mig för att fortsätta precis som jag gjort innan, men börja använda vikter på gymmet istället för bara fettförbrännings träning med min egen kropp.. Veckan som gick bestod som vanligt i regelbundna tider med kost och träning...

Den 14/2 hade min vikt gått till 68,5kg, +0,9kg. Jag tänkte att det kan bero på att jag ändrat från att bara använda min egen kropp på gymmet till att börja använda vikter. Jag la inte så mycket fokus på att tänka på det, utan snarare på att jag nu såg skillnad på min kropp varje morgon. Det börjar hända saker...

Den 21/2 hade jag fått en viktminskning igen. Nu låg vikten på 67,3 kg. Alltså -1,2kg. Men även här tänkte jag inte så mycket på vikten då min kropp kändes bra och mitt välmående var på topp.
Jag kände att jag hade mycket lättare att ta kontakt med den tjej i klassen jag gillade. Vi två har umgåtts en del, men nu på sistone känns det mer seriöst än tidigare. Jag är mer självsäker och trivs mer med mig själv, vilket gör att kontakten med denna tjej blir bättre och bättre. Timmarna på gymmet är jobbiga och slitsamma , men det är det värt när man känner att varje tillfälle man får tillbringa med henne blir bättre och bättre. Jag känner mig lycklig.
Jag tänkte nu att jag skulle börja ta i allt hårdare på gymmet och nu är det slutspurten jag är inne på, snart är det dags att börja bygga muskler och att mitt första delmål, dvs deffningen snart är över...

Veckan mellan den 21/2 - 28/2 har som vanligt bestått av min frukost klockan 06:00, fiberik havregrynsgröt, två äggmackor och min kopp med kaffe i min underbara Brynäsmugg. Väl utförda gympass på skolan varje dag mellan 07:30 - 09:00. Det är bara denna vecka jag tränat gym varje dag. Mycket styrka och fettförbränning har denna vecka bestått av. Tidigare veckor har mestadels bestått av fettförbränning och lite styrka, men nu ville jag öka på styrkenivån några steg. Jag vet att man ska ha vilodagar, men jag kände bara " all in" snart är det vila...

Idag den 28/2, näst sista invägningen under min deff period. Vågen visar nu 68,2kg. Jag tittar på min mage och inser att saker har hänt. Jag tittar på almanackan och inser att om två dagar ska jag ställa mig på vågen för sista gången på dessa 60 dagar, och se slutresultatet på min deffning.

"The Final Day"!!!
Dag 60 är här! Jippie va glad jag är. Jag har klarat mig i 60 dagar. Självdisciplin! Men vad säger då vågen och hur ser mina resultat ut. Har det skett några förändringar? 

Den 2/1 såg det ut så här:
Längd: 173cm
Vikt:72,6kg
Midjemått: 87cm
Bröstmått: 93cm
Axelmått: 115cm
Byxstorlek: 32

2/3 är mina siffror följande:
Längd:173cm
Vikt:68,6kg
Midjemått:82cm
Bröstmått:91cm
Axelmått:113cm
Byxstorlek:30
Kroppsfett i %: 6,8% 

RESULTAT:
Längd: 173cm
Vikt: -4kg
Midjemått: -5cm
Bröstmått: -2cm
Axelmått: -2cm
Byxstorlek: -2 storlekar

Trots att jag inte vägde så mycket i början av min resa är det helt klart possitiva siffror. Men, jag är inte klar än!

Några positiva saker som jag har märkt under denna resa är:

• Jag är otroligt morgonpigg. Varje morgon vaknar jag utan att väckarklockan ringer någonstans mellan 05:30 - 07:00. Mitt huvud säger åt mig "ät frukost, snart måste vi träna".
• Jag är mycket gladare och mer öppen som person. Jag känner livsglädje och jag är motiverad varje dag till 100%. Jag känner mig stark.

...Och ni som undrar vad som hände med tjejen som går i min klass, idag har vi ett förhållande och det är väldigt spännande att se vart det leder...

Detta var min berättelse från det att jag satte upp ett mål att följa i två månader, för att sedan få två dagar ledigt. Min andra resa, mot delmål 2 börjar om två dagar. Jag ska bygga upp min kropp i muskler. Med dem förändrignar som skett och motivationen som växer sig allt större och starkae känner mig motiverad att börja träna stenhårt! 

// Robin Borg 30år, som idag studerar andra terminen av tio på special-idrottslinjen på GIH, Stockholm.

För första gången på över en vecka klev jag utanför husets dörrar på och styrde stegen mot skola och jobb. Vill till plugget, vill träna, vill jobba, vill umgås, vill sluta snora! Ah ni vet hur det är... kändes lite ovärt dock att jag bara hade en lektion idag som jag ändå inte kunde vara med på(simning). Nåväl, rullade till jobbet efter lektionen med klasskompis Robin som för övrigt gjort SJUKA framsteg träningsmässigt dem senaste två månaderna.

Robin är gammal hockeymålvakt som spelat på dem riktigt fina isarna i landslagsdräkt. Efter karriärens slut har han njutigt alltför länge av livets goda(!?). I julas insåg "brynäs" att det tamejfan fick räcka, han skulle tillbaka till den fina form han en gång var i. Sagt och gjort, bobban sloopade allt vad krök och skräpmat hette strikt under en tvåmånaders period och har tränat som ett vilddjur. Den grabben har något som väldigt få har, jag menar, det är lätt att ta i och kämpa när andra ser på. Under pik-tid på Odenplan, klart som fan att folk köttar! Men, hur bra jobbar du egentligen när ingen ser på, dem där tidiga mornarna eller sena kvällarna? Robin gör jobbet, och får således resultaten med sig. På söndag kommer han att posta en efterbild och även berika den här sidan med ett gästinlägg med sina egna tankar kring livsstilsförändringen som han genomgått under dem här månaderna hur det har gått om vad som komma skall. STAY TUNED! 

Det kändes som att det var år och dagar sen jag var på Odenplan när vi vandrade in på gymmet jag och bobban. Planen var att han skulle få testa på Crossfi och känna sig som Mr. Froning. Vi började med skitsnack och gymnastikuppvärmning i vanlig ordning, frivädningsträning och wod på det. Klappat o' klart! 

21-15-9
Thrusters
KB swing
Burpees

"redan på andra repetitionen kände jag att det här kommer att bli ett helvete" / bobban 

Förutom att vi använde flugvikter var Robin grym! Nu kan det bara bli bättre som någon sa. 

Beroende på hur sjukformen ser ut imorgon fm så hade jag tänkt köra ett låååångt rörlighetspass. Blir alltid stel(are) som en pinne efter sjukdom så måste ligga i som fa-an nu dem kommande dagarna...

PT Fernie

Nu är det inte länge kvar tills jag får besöka fabror doktor igen och magnetröntga handleden. Känns så jävla trist att jag missar CrossFit Open iår igen på grund av skada... Antar att hatarna skrockar gott eftersom det är just den här kritiken CrossFit får, och jag kan inte annat än att hålla med.

Förra året vid den här tidpunkten tränade jag inte på något CrossFitbox utan körde på mitt gamla "hemmagym" i Luleå. Vi harvade på i gymlokalerna, ett närliggande ryssgym/grotta och utomhus med internet som vår närmsta coach. Jag anser att det är just där problemet ligger, väldigt sällan i sporten i sig utan okunskapen och dumdristigheten bidrar till det relativt höga antalet skador. Visa som börjar med CrossFit har aldrig ens tränat med en skivstång tidigare, inte kommit i närheten av gymnastiska övningar sen barnsben och för vissa har konditionsträningen varit helt obefintlig i tidigare träningsrogram. Ni förstår att det blir en hel del nya moment och övningar som appliceras i träningen. För dem många väcks det en lust att lära sig alla dem här nya rörelserna, helst NU eller IGÅR och så småning om göra svårare varianter av dem eller springa/ro fortare eller lyfta tyngre. Har man då inte kunskapen själv och saknar en tränare och går för fort fram, ja då blir det lätt så att för mycket tid läggs på ensidigt nötande. Man har bestämt sig för att man SKA upp i dem där jäkla ringarna eller man SKA klara 15kg mer i ryck... Då är det ganska rimligt att man gör det ganska lätt för skadorna att hopa sig? 

Nu är det ju såklart inte så att man aboslut inte kommer att skada sig bara för att man har på en pappret bra tränare utan skador förekommer mindre oförutsägbart också. Det gäller bara att ha rätt verktyg för att ducka för dem i rätt tid och vara klok i dem sittuationer när man drabbats. 

Jag tror på kunskap och att man inte ska vara rädd för att ta emot input från andra. Många får tillexempel en chock när jag berättar för dem att många av oss tränare- inklusive mig själv på SATS Odenplan själva har personliga tränare. 

-Men, vadå!? Du är ju tränare själv??....
-Ja fast, jag- och ingen anna heller för den delen kan ju ALLT?

Tillexempel, eftersom att jag inte har någon gymnastikbakgrund, är det befängt att tro att jag skulle veta bäst hur min träning borde läggas upp som helt saknar grunderna. Här kommer tränaren in i bilden, jag coachas dels i min rörlighetsträning(efter många år på fotbolls- och innebandyplanen så har jag den rörighet jag förtrjänar även om det börjar bli bättre) men också i rena gymnastiska moment. 

Så, var inte rädd för att ta hjälp av någon annan, vill du bli så bra som möjligt? How bad do yuo want it?! 

PT Fernie

Idag åkte mamma upp till Luleå igen efter en snabbvisit under helgen. Trots det ganska tajta schemat hann vi med att umgås lite grann, och framaförallt äta! Herrejösses. Det hela började med att mamma bjöd mig på ett sjuhelsikes mellanmål på fotografiska när hon landade i fredags. När vi var färdiga med kulturen slängde hon ihop en av mina absoluta favoriter till middag hemma hos syster med tillhörande efterrätt. Dagen därpå blev hela gänget medbjudna till grill där vi delade på en " grill plate" utan dess like. Åt som om det inte fanns någon morgondag... 

Smaskade upp goa 160kg backsquat i helgen också ja! Det kanske var mammas närvaro som gjorde att kilona flög upp(för at inte tala om pwon i form av sushi vi åt precis innan). Till en början var tanken att reppa loss på tyngre vikter med fokus på "flow" Uppvärmningen bestod av rörlighet och rullning i vanligordning + heavy ass thrusters. Med tanke på den långa uppvärmningen och antalet repetitioner innan maxböjen känns det som att det finns mycket kvar att ge! Vägde in mig efter passet och såg att jag ligger på stadiga 74kg, alltså lite mer än dubbla kroppsvikten pressade jag upp. 

Hann med "crossfit-söndag" som vi så fint kallar det efter mina två kunder på fm idag... Crossfitsöndag - Det hela började med att Anna och Kim som inte körde cf fullt ut DÅ avsatte söndagarna till att köra ett ordentligt crossfitpass. Trots att både kimpan och An' nu är hängivna crossfiters har namnet fått hänga kvar....whatever, eftersom att både jag och kim kände os slitna var det bara anna som körde en wod efter syrkan. 

20 hspu
35 DU
20 deadlift
12m farmers walk x4
20 box jump
500m row

PT Fernie