Så trött på detta. Vet inte vad som är orsaken till att jag mår som jag mår. Känner mig likgilltig. Till ALLT. Som att jag inte kan känna några känslor alls mer än ångest. Minns inte när jag kände mig lycklig senast eller ens glad. Brottas dagligen med tankar om vad jag borde göra, vad jag borde känna och HUR jag ska börja känna igen. Skitjobbigt och så trött på det!!. Känner mig riktigt instabil. Börjar gråta utan att jag vet varför i situationer där jag inte går saker jag borde bli ledsen över. Att gå upp på morgonen är jobbigt. Att ta mig iväg till jobbet som jag vet att jag måste tar emot. Att ta hand om min dotter, som jag är ensam vårdnashavare för trots att jag älskar henne mest av allt på jorden är inte lika roligt som vanligt. Träningen känns skit för får ingen respons i musklerna. Kan pumpa som FAN utan att få något pump vilket är frustrerande. Träningen har alltid funkat oavsett vilken situation jag varit i i livet. Sköter inte maten som jag borde. Äter saker jag vet att jag inte ens behöver och som jag egentligen inte har något behov utav. Struntar nog ofta i att äta också bara för det är jobbigt att laga något. Tittar i skåpen och sen skiter i det för jag tanken på att laga till något är jobbigare än att gå hungrig. Tittar på vågen med och ser att siffrorna blir högre, men orkar inte bry mig om det heller. Hittar bortförklaringar hela tiden för vikten. Finns saker jag vill göra som bara är för min skull, som jag tycker är roligt i vanliga fall, men det känns som det händer väl någon gång. Just nu är inte rätt tillfälle för kommer ändå inte njuta av det som jag borde.
Ångest är nog faktiskt den enda känsla jag kan jänna just nu. Fan vad värdelöst!
Jag är så trött på detta!!! Har varit såhär i två månader nu. Vet fortfarande inte vad som startade det eller börjar nog första nu när jag sitter och skriver här MEN det är inget jag kan göra något åt. Eller kan jag det?!
Återigen vilar mitt öde i någon annans händer! 
Gör saker dagligen nu för jag vet att jag måste, inte för att jag vill. Om jag bara fick välja skulle jag nog vilja få sova i en månad och sen vakna upp till ett liv där alla problem är borta. Men det är väl omöjligt antar jag. Detta lär inte lösas på en månad. Men första mötet är den 11juni. Då måste jag möte personen som var sekunder ifrån att ta mitt liv inför dotterns ögon och så ska jag enligt tingsrätten komma överens med honom om vårdnaden för det mest dyrbaraste jag har! Glöm det säger jag bara. Jag tänker ta fajten, men jag borde inte vara tvungen till detta.
Har under flera år arbetat med att bygga upp en trygghet, en grund som jag trodde var omöjlig att rubba. Trodde jag hade lyckats för första gången i mitt liv med, men återigen hade jag så fel.
Lämnade mitt ex som misshandlade och kränkte mig dagligen för några år sen och blev ensamstående när jag var 21år gammal och efter många om och men fick jag ensam vårdnad då hennes pappa aldrig mer ville ha något med henne att göra och skrev av sig den, FRIVILLIGT!.
Ensam med ett barn på 1år och ett jobb som innebar att jag var iväg 10timmar per dag(mån-fre). Det var ohållbart. Slutade jobbet, började studera. Läste in nästan hela gymnasiet med bra betyg. 60% MVG, 35% VG och 5% VG. Började söka jobb och fick ett 3 dagar efter min inskrivning på Arbetsförmedlingen. Lycka! Jobbat nu i 1år. Detta har varit ett väldigt bra år. Kunnat unna både mig och tösen saker och sluppit tänka på hur jag ska få livet att gå runt. Koncentrerat mig på oss (jag, dottern och pojkvännen). Allt var bra. Var påväg in i mitt livs form med när jag fick brevet. Hade precis varit och tränat och kom hem när tösen fråga om hon fick öppna posten. Där i hennes näve var brevet från hans advokat och 1 och en halv vecka senare kom det från tingsrätten. Han har ansökt och vårdnad och umgänge och vafan kan jag göra åt det? Möte honom i tingsrätten och hoppas på att de som sitter där inte dömmer min dotter till döden? Jag är 100% säker på att OM han får igenom umgänge blir hon i bästa fall bara förstörd igen och i värsta fall överlever hon inte. Hur kan sånna här avgöranden ligga i andras händer som inte varit där, som inte sett vad han är kapabel till?
Där och då RASERADE allt och där i den besvikelsen är jag fast nu. Känns som mitt liv senaste 4,5åren inte hänt utan jag är tillbaka på samma ställe där jag började. Grät i timmar, ensam. Ville inte att någon skulle se. Usch vad äckligt sant det är. Den gången när jag och tösen var påväg hem var sist gången jag kände mig lycklig. Vi skratta och sjöng tillsammans och livet kändes så jävla bra.
Ska avsluta detta nu. Under tiden jag suttit och skrivit har jag insett att det finns mycket jag inte kan styra över. Men jag kan iallafall försöka låta detta inte påverka mitt liv just nu i 3 veckor till iallafall.
Ska ta och återgå till att göra saker för att jag vet någonstans inombords att jag måste. Inte för jag vill. Men någon gång måste jag börja vilja igen och börja känna. Kan ju inte vara såhär i all evighet. Någon gång måste det vända.
Ber om ursäkt för detta så negativa inlägg på en annars väldigt positiv sida. Men när man skriver en blogg om sin vardag kommer även dessa saker med.
Nu är det dags för planering inför veckan.
Over and out. 
Mitt <3, mitt allt.
