Jag har inte bloggat,
av den enkla anledningen att jag
inte tränar något annat än min tråkiga
rehab för axeln varje dag.
Om nu någon vill höra om mina
apoteksbesök, hur roligt man kan ha
på jobbet två timmar om dagen,
bråk med diverse myndigheter och
om hur olika många piller jag sätter i mig
så skicka ett mail så får ni en veckorapport...
 

Jag skulle vilja säga att NU ÄR VI PÅ GÅNG.

Men det är bara och bita i det sura äpplet.

Har ni någonsin tänkt,
"Det kan inte bli värre än så här?"
Det har ni säkert.

Har ni blivit motbevisade?

Det blev jag. Ganska många gånger, dessutom.
Inte nog med axeln som ställde till mitt liv,
sedan fick jag en reaktion på medicinen jag åt
emot inflammationen. Lade av med den,
inget mer med det. Trodde jag.

Till följd av ett kasst immunförsvar,
så fick jag infektioner och symptom
överallt. Jag kände mig som en hyprokondiker
som fick åka in till akuten, hamna hos specialister
och fick mer och mer mediciner och hämta ut.
När apotekspersonalen känner igen en,
trots man bytt apotek ett antal gånger,
så är man stamkund med det rätta.

Eftersom snabbsänka inte visade något
så förstod dem inte varför jag fick
så många konstiga symptom. Ligga däckad
i feber från två timmar till två dagar,
utöver det andra, men ingen kunde förklara.

Tills jag kom till "min" läkare som tog
massvis med prover på mig. Jag hade
en superkraftig infektion i kroppen, kan bero
på att axeln gått oläkt så länge att inflammationen
spridit sig ut i kroppen. Åh, vad trevligt det låter!

Nu börjar det väl smått gå framåt. Jag har fortfarande
antibotika kvar att sätta i mig, en axel som inte fungerar
korrekt, en kropp som inte riktigt samarbetar
men jag har inte 10fall av mystiska infektioner
kvar åtminstone.

Så jag är påväg,
med myrsteg...

Vi ses igen när träningen går igång.