Ett ärr i min själ som nog aldrig kommer läka.

Jag blottar mig inte för att få medkänsla. Jag behöver helt enkelt göra detta idag. Så detta inlägg är endast för min egen skull. För att jag ska lära mig att uppskatta det jag har.

Jag var på jättebra humör förut. Som alltid när detta händer. Men jag är själv hemma och stod i köket och lagade mat när denna låt började spela. Det fick mig att börja tänka och det är orsaken till detta inlägget.

Jag lyssnade på musiken i min mobil och det finns en anledning till att den låt ligger i denl. Det är för att påminna mig om det som hänt och vart jag är idag.
Jag skulle lika gärna kunna varit en av de kvinnorna ni läser om i tidningen. Som blir mördade av den person de älskar mest. Börjar gråta när jag tänker på hur nära det var, hur lycklig jag egentligen borde vara som tog mig ifrån det. Som står här på två ben idag och lever och ändå har det bättre än flera andra där ute. Som har ett jobb, en underbar pojkvän och den bästa dottern på hela jorden. Saker som jag tog för givet, men som höll på att ryckas bort ifrån mig inom loppet av några sekunder.

Kommer aldrig glömma de sekunderna, minuterna eller kanske dagarna är ett bättre ord. Alla blåmärken och alla kränkningarna. Förtränger man det är det som att det inte hänt, men det har gjort det. Men har jag fortfarande inte riktigt accepterat att det hände just mig, fast jag vet att det inte är mitt fel.

Detta utspelade sig i alla fall när dottern var 1,5år, idag är hon 5. Allt var, vad jag tyckte då, väldigt bra. Min dåvarande pojkvän (pappan till min dotter) hade varit hemma hela dagen med tösen. Jag hade varit och jobbat i ca.12timmar. Jag kom hem när klockan var runt 9 på kvällen och var väldigt trött. De båda var vakna och väntade på mig men jag gick in och satte mig i soffan och höll på att slumra till när han röt till åt mig ”Hör du inte att din dotter säger att hon är hungrig!”. Jag vaknade till och gick ut i köket för att ta fram något till henne att äta. Men blev irriterad på vägen och väl ute i köket sa jag högt ”Vafan kunde inte du fixa mat åt henne för som varit hemma hela dagen när jag jobbat!”. Han flippade ur. Kom utflygande i köket och drog upp något ur en låda. Jag hann knappt uppfatta vad som hände innan jag hade en kniv mot halsen. Jag minns chocken. Tösen kom ut i köket och ställde sig mellan oss. Min enda reaktion var ”Ska du döda mig inför ögonen på vår dotter?!”. Dessa orden och min dotter räddade livet på mig. När han hade lugnat ner sig så bad han såååååå mycket om ursäkt. Han visste inte vad de hade tagit åt honom och de skulle aaaaldrig hända igen. Fan vad dum jag var som trodde på det.

Det gick ungefär en månad. Jag blev inlagd på sjukhuset för operation. Gick på smärtstillande de första 2 veckorna efteråt. Detta utspelar sig torsdag och fredagen sista veckan på smärtstillande. Då gick något fel igen. Han hade bett hans mamma, svägerska och två bröder vara hos oss för att hjälpa med saker jag inte kunde göra. Jag som trodde att han skulle vara hemma och ta hand om mig hade väldigt fel. Han och hans bröder gick ut varje kväll och festade medan jag var hemma med hans mamma och svägerska. Han och hans bröder brukade komma hem efter midnatt nästan varje dag. På torsdagen gick jag för att möta honom när han var påväg hem. Men jag gick visst 5 min för tidigt. När jag kom fram såg jag honom genom ett lägenhetsfönster. Han stod och flörta med en brud. Jag sa inget utan slog bort det och tänkte att jag överreagerade. Han levde ju med mig. Men det låg och gnagde inom mig och dagen efter (fredag), gick han ut en gång till men denna gång var jag inte tyst. Något slog slint i mig. Jag brukade då inte vara den som sa rakt ut när något var fel, det hade han slagit ur mig under de 4,5åren vi hade varit tillsammans. Jag tror jag reagerade så starkt för jag var på smärtstillande. När han gick ut så minns jag att jag tänkte ”vafan accepterar jag detta för!”. Jag sprang ut på balkongen och sa med höjd röst(eller skrek) till honom ” Om du ska gå och knulla någon annan behöver du fan inte komma tillbaka!”. Jag gick in och drog igen balkongdörren. Mindre smart i ett lägenhetshus där väggarna är gjorda utav typ spånskivor. En stor spegeltavla föll rakt ner i en glashylla som stod under. Det blev en rejäl smäll och han hörde den. Efter det gick allt på en sekund ungefär. Minns hur jag ser honom komma inspringandes, minns den tomma blicken. Fanns inget i den, bara ”mörker”. Han sprang ut i köket och kom efter det i full fart emot mig. Minns hur jag såg något blänka till i hans hand. Jag förstod att det var en kniv, men jag kunde inte röra mig. Hann tänka att ”nu dör jag”. Såg hans bröder rusa upp. Tack gode gud för att dom var där. Ser hur dom tar i allt dom kan för att hålla fast honom och hur de försöker lugna honom. De skriker till mig att gå därifrån. Jag tar min dotter och springer in på toaletten och låser dörren. Där inne satt jag och storlipade. Min dotter kramade mig och försökte trösta mig, endast 1,5år gammal. Fast hon visste nog inte vad som var fel. Tur är väl det. Efter ett tag kom hans mamma. Hon frågade om hon fick komma in och jag släppte in henne och sen satt vi och pratade en stund. När vi gick ut från toaletten ansåg jag att allt var mitt fel, som det alltid var. Jag hade blivit hjärntvättad återigen.

Jag stannade med honom i ytterligare en månad. Dag för dag, sakta men säkert insåg jag hur det faktiskt låg till. Det var inte mitt fel att han slog mig, att han drog kniv mot mig och att han slog mig. Inget utav de han gjorde kunde vara mitt fel. För vad jag än gjorde så förtjänade jag inte det. Ingen gör det. Tillslut rann bägaren över. Samma dag som jag insåg detta slängde jag ut honom. Men det tog ytterligare 2 månader innan jag polisanmälde allt och ansökte om besöksförbud. Under de 2 månaderna var inte mitt liv något vidare. Jag levde i mitt egna lilla fängelse. Jag hade spikat upp lakan för alla fönster, låste alltid dörren och gick knappt ut. Jag vågade inte ifall han var utanför. Jag fick säkert 50sms per dag och massa samtal. Han var en riktig stalker. Han ville träffa sin dotter och enligt socialen hade jag inte någon rätt att neka honom detta. Jag var tvungen att stå öga mot öga med honom och lämna över det mest dyrbara jag hade så att hon kunde åka med hem till honom. Hon blev snarare hans vapen för att komma åt mig, än en dotter han brydde sig om. Men detta ändrades som sagt var en dag efter 2 månader när han kom för att hämta henne.

Han kom som vanligt utanför min lägenhet, för han fick inte komma innanför dörren för mig. Jag gav honom väskan med hennes saker men han ville gå en promenad först för att prata. Gick med på det men insåg efter en stund att han bara försökte dra ut på tiden. Jag bad honom gå så han skulle hinna med sista bussen. Då fick jag en käftsmäll tillbaka. Han ansåg att han skulle stanna. För allt skulle bli som de var innan, i hans ögon bra. Min modersinstinkt tog över på en millisekund. Min dotter skulle inte behöva se detta en gång till. Hon skulle inte behöva se sin mamma bli slagen. Jag sa detta till honom ”Detta är mellan dig och mig, Miranda ska inte behöva se detta. Du låter mig lämna henne hos min mormor först, sen kan du göra vafan du vill med mig”. Han gick med på det. Mormor bodde bara 200meter bort men de var nog den längsta promenad jag någonsin gått. Hela tiden hotade han mig, berättade hur han skulle slå mig, hur jag skulle dö. Att jag skulle vara rädd för honom på riktigt, att denna gången, att han borde gjort det tidigare. När jag öppnade dörren hos min mormor blev hon helt chockad. Hon såg att jag grät. Jag sa till henne att ta min dotter och vad hon än gjorde inte gå ut. Utan skydda henne med sitt liv och ringa polisen. Att jag var tvungen att gå ut för annars skulle han komma in genom rutan. Jag sa till henne att låsa dörren sen gick jag. Såfort hon hade stängt dörren ringde jag till SOS, de kopplade mig direkt till polisen och jag bad de komma så fort de bara kunde. Exet trodde jag skämtade men när jag sa adress och hans personnummer försökte han rycka telefonen från mig. Jag skrek. Jag hörde paniken i rösten hos den personen jag pratade med. Det var en kvinna. Hon pratade hela tiden till mig med lugnande röst och sa om och om igen ”Vad du än gör gå inte tillbaka till lägenheten, gå inte in, stanna där det finns folk”. De enda polisbilarna som fanns var över 3mil bort. De körde nog inte lagligt när de åkte dit jag var. När de kom fram fick de jaga honom. Han sprang, feg som han var. Minns hur de tog honom och satte honom i polisbilen. Hur en poliskvinna stod och kramade mig och berömde mig för mitt handlande när jag skyddade min dotter. Jag minns lättnaden.
Jag överlevde en gång till, tredje gången!!

Han satt efter det häktad två dagar. Sen släpptes han och fick besöksförbud. Det blev rättegång och han fick 6 månaders fängelse för grov kvinnofridskränkning mot mig och fick betala skadestånd. Det fanns inga bevis på misshandeln, men han hade erkänt till mig under ett telefonsamtal som jag spelat in, att han hade hotat mig med kniv 2 gånger. Han sa även i rättegången att det inte är något fel med att örfila sin tjej när hon sitter och ammar. Jävla pucko!!

Jag mår bättre idag. Jag lever. Jag får se min underbara dotter växa upp. Min familj får se mig växa upp och jag försöker ta vara på varje dag så gott det går. Men jag vet att jag kan göra bättre. Jag skriver detta för att motivera mig själv, för att se till att jag gör det där lilla extra varje dag. Blev pånyttfödd den dagen han blev tagen av polisen. Sen den dagen har jag bara vuxit som person. Jag mår bättre idag. Jag lever. Jag får se min underbara dotter växa upp. Min familj får se mig växa upp och jag försöker ta vara på varje dag så gott det går. Men jag vet att jag kan göra bättre. Jag skriver detta för att motivera mig själv, för att se till att jag gör det där lilla extra varje dag. Blev pånyttfödd den dagen han blev tagen av polisen. Sen den dagen har jag bara vuxit som person. Fast ärren i själen kommer nog aldrig läka. Men jag är stark. Fast ibland brister det. Han kan fortfarande med och skriva till mig och försöka få mig att ta honom tillbaka. Men precis som i sången. Vem tror han att han är som kan med och be mig och komma tillbaka till honom?! Jag är för stark idag för att ens överväga det. Jag har gått vidare. Jag har insett att jag är värd något bättre. Men ibland behöver jag påminna mig själv och därför spelar jag upp dessa scenarier i mitt huvud, för att inse hur mycket jag ska uppskatta min vardag, mitt liv, min dotter och allt som betyder något för mig. Saker man tar för givet kan vara borta på några sekunder.

Mitt råd till folk där ute?
Ta hand om de ni älskar. De kanske inte finns kvar i morgon. Säg en extra gång till den ni älskar hur mycket de betyder för er. Om alla spred kärlek så vore världen så mycket bättre. Jag försöker alltid finnas där för de som behöver det. Precis som mina vänner fanns där för mig när jag som mest behövde det.

Efter att skrivit detta mår jag faktiskt mycket bättre. Ler till och med nu när jag kommit till slutet. Dagens motgånger känns inte längre lika jobbiga. Ne, nu ska jag ta och ta mig ett bad sen krypa ner i sängen. 

God natt allihopa. Nu ska jag i alla fall sova gott.