DU är värd detta precis lika mycket som någon annan!

Jag är tillbaka, för att slå näven i bordet och säga ENOUGH IS ENOUGH!
I min inkorg finns mail från människor som i en mening hyllar mig till skyarna och i den andra meningen nedvärderar sig själva och skriver "jag skulle ALDRIG klara av det du har gjort".

Så brukade jag också tänka - "jag kan inte, jag är värdelös, det går inte, jag klarar det inte".  Min bakgrundshistoria är lång, mitt liv har precis som många andras varit gropig och skakig. Mitt liv var under många år kaotiskt och jag har varit med om mycket skit - rent ut sagt. Jag har låtit människor trampa på mig, trycka ner mig och sparka på mig. I början kämpade jag, men ingen människa orkar ta hur mycket som helst och mina murar raserades.


Jag levde ett liv som isolerad och jag tillbringade mina dagar med att hata mig själv så mycket jag bara kunde, jag var djupt deprimerad och ångestfylld - att leva var nog ingenting för mig.
Om "ingen annan" tycker om mig så varför skulle jag tycka om mig själv?

Hela mitt liv var upp och ner, jag hade flashbacks från saker jag har varit med om, efter en tid blev jag ordinerad läkemedel efter läkemedel, så mycket som 32 tabletter om dagen - blev jag bättre? NEJ! Men jag gjorde som läkarna sa, för de borde väl veta bäst? Efter en tid var jag nere på 25 tabletter om dagen. Flertalet narkotikaklassade preparat, för att dämpa ångesten, för att kunna sova, yada yada...

I Januari 2009 började jag gå ut, på korta promenader. Komma ut, frisk luft. Jag tittade knappt upp när jag mötte människor, jag skämdes så fruktansvärt över mig själv, min övervikt, över hur jag flåsade och flämtade för
varje steg jag tog. Men jag gav mig fasen på att gå ut och promenera varje dag ändå! Under flera år hade min mamma eftersökt min "jävlar anamma", envisheten har jag haft sedan jag var liten, ingen kunde sätta sig på mig utan att jag hade något att säga om saken - men den försvann i min depression,jag var likgiltig.

Efter 6 månader med promenader kom en liten livsgnista smygandes, jag tröttnade på att ständigt äta tabletter, morgon, förmiddag,eftermiddag och kväll. Jag ville sluta med dom, men läkarna var ihärdiga med att påpeka att jag "behövde dom" och den dagen jag ska sluta så måste jag läggas in på avgiftning! Här någonstans vaknade JAG till liv igen, jag var trött
på att göra som jag blev tillsagd - det har jag aldrig tyckt om, alltid gått min egen väg.

Så.. fuck it! Jag ringde min familj, talade om för dom att jag tänker avgifta mig själv, hemma. Nu får det vara NOG! Sommaren 2009 spenderade jag med att trappa ner mina mediciner på egen hand, att sluta med narkotikaklassade mediciner är någonting jag aldrig mer vill behöva göra om, abstinensen var allt annat än trevlig och jag blev skakig och fruktansvärt muskelsvag, att ta sig ner för trappan hemma var en kamp, att gå ut och promenera var under några veckor omöjligt. Men faktum är att jag gjorde det, och utan alla kemikalier i kroppen började jag kunna använda hjärnan igen, mina ögon blev klarare och jag var inte längre i ett zombiemode.

Therés var tillbaka, min vilja, min envishet började sakta komma tillbaka. Min ATTITYD och KÄMPARGLÖD började snurra igång i kroppen på min. Med små små babysteg tog jag mig framåt istället för bakåt, började
tycka om mig själv lite mer för varje hinder jag klarade av samtidigt som jag ibland sprang lite för fort fram och krashade rakt in i en vägg istället för att vara lugn och metodisk. Men istället för att ligga kvar på marken och tänka "jag kan inte" så reste jag på mig och försökte istället tänka " jag gör ett nytt försök".

Medicinfri, normalviktig, och framförallt så kan jag skratta och le, jag skiter i vad "alla andra" har att säga om mig och är stolt över att jag tog tjuren vid hornen och lyckades.

Det går inte att leva sitt liv efter vad "andra tycker", det går inte att leva sitt liv efter andras åsikter. DU måste själv välja DIN väg att gå genom livet. Varför skulle inte DU kunna?  Oavsett vad man vill göra med sitt liv så måste DU vara den som tar steget, sätter bollen i rullning, oasvsett om det
handlar om att starta ett företag eller gå ner i vikt, kanske har du ett drömjobb du vill ha eller en utbildning du vill gå - men det stannar vid en dröm, för att du inte tror att du kan, trots att det
är fullt möjligt att uppnå, med vilja och beslutsamhet.

Oavsett vad man vill göra i livet så kommer det ALLTID att finnas hinder som man måste ta sig igenom - det är DU som måste ta svåra beslut, göra val i livet som kanske inte alltid visar sig vara de bästa eller enklaste, det
kanske blir en jävla soppa av allting, du kanske ramlar ihop på golvet av utmattning och gråter dig igenom dagarna. Men det är du som måste välja om du ska ligga kvar på golvet eller resa på dig och våga fortsätta.

Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte, men jag säger att alla har ett val.  Du måste välja att tro på dig själv, att du kan, du måste välja en väg att gå, du måste våga möta hinder och våga vara en fighter.

Förändringar sker inte över en natt, den mentala styrkan kommer inte av att du knäpper med fingrarna, självförtroendet kanske tar en evighet att bygga upp, men GE INTE UPP.

Jag kämpar fortfarande med vissa bitar i mitt liv, jag bygger ihop mitt pussel, mitt liv, dag för dag, ibland drabbas jag av panik när jag inser att en pusselbit är borta ( när saker inte har gått som JAG hade tänkt ) men då får jag ha
panik en stund och svära tills tungan blir svart, eller kanske sova på saken, sen måste jag välja att ta mig igeom det som känns svårt, för att komma åt den borttappade pusselbiten. Under den här veckan hade jag ett möte jag mer eller mindre var tvungen att närvara vid, jag mådde såå dåligt över det i flera dagar innan det var dags, jag ville absolut inte dit men jag var tvungen att bita ihop och ännu en gång ta tjuren vid hornen och ta kampen.

Det jag försöker säga är att det är DU som måste våga förändra. Det är DU som måste våga ändra din attityd. Det är DU som måste våga börja tro på dig själv, oavsett vad någon annan säger. Du kommer ingenstans om du
tänker fortsätta se på dig själv som värdelös - för varför skulle du vara värdelös? INGEN är värdelös.

Jag kan inte räkna matematik, jag kan inte gångertabellerna, jag har inga betyg från grundskolan, jag är arbetslös, jag har inget körkort, jag har en hemsk handstil och får ofta fråga hur vissa ord stavas, jag har ett överskott av hud som är fruktansvärt fult, jag är riktigt klumpig och jag har begått många misstag i livet.

Men vad spelar allt det för roll? Jag kanske inte har ett enormt IQ, men jag har livserfarenhet och det finns många saker som jag faktiskt KAN. Till och med saker som jag är riktigt bra på.

Min styrka sitter i min envishet, när jag använder den rätt så kommer resultaten där efter.
 

För mig har livet varit en enda lång kamp i 8 års tid, men jag är beredd att kriga för att ta mig dit jag vill. Jag anser mig vara VÄRD ett liv, jag respekterar mig själv och jag vågar lita på mig själv. Gör du?
Om inte så är det dags att du börjar - för DU är VÄRD precis det du drömmer om, börja inte imorgon, börja IDAG.
Gå din egen väg även om andra skrattar åt dig.
DU KAN - PRECIS LIKA MYCKET SOM JAG KAN!

Kärlek till varenda krabat som läser min blogg! <3