Klockan är nu 19:16 och jag hade tänkt skriva detta inlägg innan jag ger mig på disken. Det är rätt tråkigt att jag sitter vid datorn, lyssnar musik och läser alla statusuppdateringar på Facebook som handlar om hur kul denna lördag kommer bli. Jag antar att jag är en aning avundsjuk på människor som kan vara så spontana och "levande". Nu är jag bara 20 år gammal, men jag är redan bitter, haha. Så länge jag kan minnas har jag önskat att jag vore en annorlunda, bättre människa. Jag är missnöjd med mig själv och det har jag alltid varit.

Angående biverkningar och symtom har jag inte mycket att rapportera. Jag har hört röster, men mer än så har jag inte behövt uppleva. Större delen av dagarna spenderas med hörlurar på, så när jag väl hört något från köket, hallen eller badrummet så har jag tagit av mig lurarna, lyssnat men då har det försvunnit. Som jag nämnt tidigare så har jag börjat med en ny medicin och så vitt jag vet har jag inte känt eller upplevt någon effekt. Jag är säker på att den gör sitt jobb, men jag har inte haft några biverkningar ifrån den.

Tanken var att jag skulle skriva ett längre inlägg ikväll och det kommer jag tyvärr ändra på nu. Det blir detta korta utkast, men förhoppningsvis mår jag bättre imorgon. Mitt humör är väldigt stadigt nuförtiden och det är jag hemskt glad över, men detta är djupare än så.

Allt för idag!

Klockan är 17:03 och jag brukar vanligtvis skriva detta inlägg senare på kvällen, men just nu är jag bara allmänt less och allt jag vill göra är att koppla av och inte behöva tänka på något alls. Mitt huvud gör så jävla ont och visst, dagen har varit riktigt bra men jag är på dåligt humör. Detta är varför jag borde syssla med någon kontaktsport, haha. Jag är inte en våldsam människa, men det hade varit kul att sänka någon i backen med en rejäl spark, inte sant? Mixed martial arts och annat coolt.

Idag var jag och handlade på Willys och när jag väl betalat för allt, packat ner det i min väska och satt mig på bussen började en man skrika i sin mobiltelefon. Visst, det kan vara mycket oljud eller liknande, men bussen var helt tom och jag kunde till och med höra vad personen i den andra luren sa, haha. Detta är inte första gången jag möter någon som skriker i telefonen. Jag stör mig på det.

För nästan en vecka sedan blev jag klar med både säsong ett och två av The Vampire Diaries, vilket betyder att jag var tvungen att hitta mig en ny serie att följa. One Tree Hill blev serien jag valde, på grund av att den funnits i åtta säsonger och alltid varit underhållande. Jag har bara hunnit kolla ett par avsnitt av den senaste säsongen, men jag är både nöjd och glad. Just nu blir det varken mycket film eller serier, utan det kommer i vågor precis som allt annat.

Angående biverkningar och symtom har allt varit lugnt idag. Kvällen igår var full av hallucinationer, men inte idag. Jag har däremot funderat en hel del angående min ensamhet. Helgerna är egentligen värst och det är bara för att "normala" människor faktiskt har en massa vänner som går ut, festar, går på bio och hittar på saker. Under veckodagarna är det inte lika mycket sånt som pågår, vilket betyder att jag mår bättre.

Jag har alltid valt att klandra andra människor för att jag är ensam och inte har många vänner i mitt liv, men det är ju bara helt fel. Man behöver vara läsa dessa meningar, så vet man att det endast är mitt egna fel att jag är ensam människa både på veckodagarna och helgen. Ibland önskar jag bara att jag vore annorlunda och hade hundratals vänner som jag alltid kunde hitta på saker med.

Det är mitt fel att jag är som jag är och nu måste jag leva med mina val. Jag kan självklart ändra på mig, men på något konstigt vis trivs jag med att vara en ensam människa. Jag vill både äta kakan och behålla den, haha. Det är först nu jag kan acceptera och ta att det faktiskt är mitt egna fel och mina egna val som landat mig i denna sits. Jag börjar bli gammal - se hur vis jag är!

Allt för idag!

Klockan är nu 19:35 och jag hade tänkt skriva detta inlägg innan jag ger mig på disken. Dagen började tidigt på morgonen med bröst, axlar och triceps tillsammans med min mindre vaskulära vän Rickard. Han har nu bulkat ett tag, så snart är han fet och ute ur leken - great success!

Angående biverkningar och symtom har jag en hel del att berätta. Torsdag har varit en lugn och problemfri dag, men det är nu på kvällen jag har haft en massa syn- och rösthallucinationer. Jag minns att när jag satt på psyket i Sunderbyn såg jag hela tiden människor som vandrade i korridorerna och var allmänt obehagliga. Nu vet jag inte om jag såg döda människor, men allt påminde mig om Sjätte Sinnet, haha.

Idag har jag haft ett flertal människor i min lägenhet och det är något jag verkligen inte gillar. Självklart vet jag att dem egentligen inte finns där, men hur skulle du själv reagera om du plötsligt såg människor i din lägenhet/hus? Att leva med denna sjukdom är både hemskt och jobbigt, på grund av en hel del orsaker men det värsta är nog att den är obotlig. Betyder det att jag ska behöva se människor och höra röster för resten av mitt liv?

Om det nu finns en Gud, så undrar jag självklart hur han bestämmer vem som förtjänar att vara sjuk och vem som får vara frisk? Jag tror inte på någon Gud eller religion, men hur kommer det sig att "bra" människor måste gå igenom detta eller liknande? Jag anser mig vara en bra och god människa, så hur kommer det sig att jag är sjuk och måste gå igenom detta dag efter dag?

Mitt liv är bra - stadig ekonomi, underbar familj som alltid finns där och stöttar, bra bostad och koll på saker och ting, men allt skulle vara mycket bättre om jag fick vara en frisk människa som kliver upp på morgonen, går till jobbet och kommer hem på eftermiddagen nöjd med sin insats. Istället kliver jag upp på morgonen, går och tränar och sen står allt stilla. Jag har absolut saker att göra om dagarna precis som alla andra, men jag vill återgå till ett "normalt" liv där jag också kan göra saker.

Just nu känns det bara som om jag sitter hemma och lever på andra skattebetalare, vilket är uselt. Förhoppningsvis får jag börja arbetsträna till hösten eller senare, men hur det än blir så kommer jag aldrig bli som alla andra. Jag kommer aldrig bli mig själv igen, utan jag kommer hemsökas av min sjukdom för resten av mitt liv medans alla andra är friska och glada. Det är värdelöst, inte sant?

Allt för idag!

Klockan är nu 19:54 och jag hade tänkt skriva detta inlägg innan jag kryper ner under täcket och fortsätter med Eclipse. Dagen har varit bra, men jag har inte haft mycket för mig. Jag klev upp vid 06-tiden, kastade i mig mina tabletter och spelade lite World of Warcraft. Styrkepasset blev inte av förrens eftermiddagen, på grund av att jag skulle träna med min vaskulära vän Rickard. Ärligt talat, så avskyr jag att träna på eftermiddagen eller när det är mycket folk där. Du tappar all intensitet och måste vänta på precis allt - till och med benmaskiner!

Imorse fick jag ett telefonsamtal av både en av mina kontaktpersoner och en läkare. Jag har fått en ny medicin - Levaxin heter den, om jag minns rätt. En tablett på morgonen är det tänkt att jag ska äta och läkaren sa att jag ska äta den på grund av att min ämnesomsättning är lägre än normalt. Det är ingen fara, men ärligt talat så vill jag inte äta ännu mer tabletter. Jag trycker redan i mig nog, enligt mig.

Angående biverkningar och symtom har jag en del att berätta. Jag hade först tänkt börja skriva om mina problem att somna. När jag lägger mig om kvällarna tar det väldigt länge för mig att komma till ro och tillslut somna, så vad är felet? Min mor trodde att jag gick och la mig för tidigt och det kan mycket väl stämma. Just nu är jag i säng vid 21:30-22:00, så det är kanske värt att stanna uppe till 23-tiden och se hur det fungerar. "Förr" somnade jag så fort huvudet landade på kudden, haha.

Vi fortsätter med mardrömmar. När jag väl lyckats somna vaknar jag ofta om nätterna med nedsvettade kuddar, täcke och lakan. Som ni säkert vet är det inte särskilt trevligt att ligga i blöta sängkläder och det är något jag börjat störa mig på. Det har pågått ett par nätter nu, men jag har inte tänkt på att skriva om det förrens nu. Ofta handlar drömmarna om att min mor/familj lämnar bort mig som vuxen till andra familjer, barnhem eller liknande. Jag tror det handlar om att jag är rädd att bli av med min familj och sluta som helt ensam i Luleå. Ibland under dagarna har jag också svårt att skilja på verklighet och drömmar - till exempel: Jag börjar tänka på något minne, men jag kan inte svara på om jag verkligen upplevt det eller bara drömt det. Vilket läge, inte sant?

Nuförtiden är jag också väldigt likgiltig till saker och ting. Jag är säker på att det är mina mediciner som spökar, men olika känslor känns främmande - nästan som om jag inte upplevt dem förut. Jag är varken uppåt eller neråt, utan bara neutral och likgiltig till allt och alla. Det är som om jag är Kim utan känslor, humör eller annat som kan påverka mig. Snart är det dags att träffa mina kontaktpersoner igen och då ska jag ta upp allt med dem.

Allt för idag!