För mer än ett år sedan lade jag om min träning för att göra en tävlingssatsning i BodyFitness på Luciapokalen 2011.
Jag började med stenhård styrketräning, målmedvetet för att bygga mer muskler och fixa bra proportioner.
I genomsnitt blev det 5 pass per vecka.
Den 13 juli började jag min diet.
I 23 veckor, 161 dagar har jag gått på diet.
Jag har haft noll ätardagar.
Jag har på hela perioden ätit godis en gång, och inte druckit en droppe alkohol.
Jag har räknat kalorier i absolut allt jag har stoppat i mig.
Jag har gått ner sammanlagt mer än 10 kilo.
Sedan dieten började har jag varit på gymet mer än 100 ggr.
Igår var det 12 dagar kvar tills jag skulle uppnå mitt mål och ställa mig på scen och få visa upp vad jag slitit för.
Få stråla, visa mina resultat, och njuta av belöningen av den tuffa resan.
Igår blev jag tvungen att ta beslutet att avbryta min tävlingssatsning för kroppen sade ifrån.
12 dagar innan målet föll jag på mållinjen.
Jag kan inte beskriva vad jag känner.
Som jag skrev ovan påbörjade jag min diet den 13 juli. Kämpade på hela hösten och gick sakta ner i vikt.
Mådde bra, träningen gick bra och var rolig.
I slutet av september gick vikten inte ner så fort och jag fick sänka lite grann. Sedan i oktober började det bli bråttom och på kort tid sänkte jag kaloriintaget med nästan hälften och gick från nästan noll cardio till promenader och intervaller varje dag.
Här började jag må dåligt och känna mig påverkad.
Humöret sviktade, jag frös, mådde dåligt, träningen gick dåligt. Samtidigt började jag sova väldigt dåligt. Var orolig i kroppen och sov bara någon timme i stöten.
Här var kroppsfettet lågt, formen riktigt bra. Dock var stadiet då jag kunde njuta av min nya kropp förbi. Jag tror inte jag kollade mig i spegeln en enda gång och på gymet var jag fullt påpälsad så länge som möjligt. Jag kände mig okvinnlig och tanig.
Att ta sig till tärningen var en utmaning varje dag. Jag hatade gymet, hatade träningen, hatade promenader.
Konstant hungrig och varje gång maten började ta slut på tallriken kom paniken krypande.
Trots det stora kcal-underskott jag låg på så gick vikten inte ned.
En dag för 3 veckor sedan när jag kom hem från gymet sa Joel ”titta på dina fötter”. De var helt uppsvällda runt anklarna. Kändes tunga och spände.
Därefter blev svullnaden värre varje dag. Jag gick upp i vikt varje dag. Köpte stödstrumpor men vätskan låg ändå i benen, samt kom på låren och hängde över kanten på strumporna, jag fick inte på mig jeansen som tidigare hängt.
I slutet av förra veckan började vätskan komma även i ansiktet, när jag vaknade var jag uppsvälld runt ögonen och såg helt sjuk ut. Att vara ute och gå var så tungt då fötterna och benen var så vätskefyllda.
Jag besökte vårdcentralen som skickade hem mig med rådet att ha fötterna i högläge.
I söndags när jag kom hem från jobbet var det värre än någonsin. Jag tittade ner på mina ben och de var så svullna. Magen hade svällt upp, ansiktet vad uppsvällt, fötterna var blå och ådriga och började tappa känseln. Vågen visade +5 kilo på mindre än 2 v.
Jag ringde sjukvårdsupplysningen som uppmanade mig att åka till akuten direkt då de trodde det kunde vara hjärtsvikt.
Jag kom in sent på kvällen och fick ta massa prover. I förbifarten berättade jag att jag bara har en njure (opererade bort den ena som bebis) och då blev situationen annorlunda. Jag fick lämna massa prover och till slut träffa en läkare. Jag berättade om min tävlingssatsning och diet, som hon tyckte var ohälsosam och sa åt mig att sluta med. Dock var hon ung, och när jag berättade hur länge jag kämpat och hur nära jag var målet gick hon och pratade med sina kollegor.
Hon sa att mina kreatininvärden var förhöjda, och andra värden som kan påverka njurarna. De trodde att svullnaden kunde bero på att njuren reagerade och mådde dåligt. Hon sa att vätskedrivande skriver hon absolut inte ut då det kunde innebära att min kropp kollapsade om man drev ut vätskan som min kropp använde som en ”försvarsmekanism”.
I vilket fall som visade vätskan att kroppen protesterade, som en protest på stressen av för hård träning och svält. Som hon sa det hade jag pressat mig själv för hårt och nått gränsen, och med en njure har man så lite marginaler. Går något snett finns ingen backup.
Redan där när jag låg i sjukhussängen kände jag att den lilla entusiasm och glädje jag haft inför träningen rann av mig, och det kändes bara smutsigt.
Jag åkte hem och hon ringde mig morgonen därpå då hon diskuterat med njurläkaren. Han trodde inte svullnaden berodde på njuren, men att kroppen svarade på stressen och det kan bero på många olika orsaker. Men att jag måste lyssna på kroppen för annars riskerar jag att skada mig själv allvarligt.
Hon avrådde mig helt bestämt från att fortsätta och att lägga ner tävlingsplanerna men lämnade valet till mig.
Jag hade här två alternativ.
Att forsätta på dieten var inte ett alternativ då det uppenbarligen stressade kroppen för mycket och gör att den håller vätska.
Alltså kunde jag antingen gå upp i kcal, vila och hoppas att vätskan släppte. Läkaren sa att det kan ta allt från ett par dagar till månader innan det händer.
Isåfall skulle jag gå och vänta veckan ut och se om vätskan släppte i tid och om det nu mot förmodan hände isåfall börja tömma, fylla, och gå upp på scen i en form som inte var riktigt klar? Riskera att kollapsa på vägen, ha den enorma psykiska pressen att vakna varje morgon och ställa sig på vågen och hoppas hoppas att vätskan släppt. Samtidigt försöka hålla sig lugn för att hålla nere kortisolnivåerna.
Alternativet: avbryta direkt.
För mig var valet självklart men ändå så svårt.
Jag bestämde mig för att avbryta.
Jag skulle vara med i en fitnesstävling för jag älskar hälsa, jag älskar att träna. Jag ville ha ett träningsmål, något att kämpa för. Jag skulle göra resan ihop med min vän: Sofia.
En tävlingsdiet är någonting fruktansvärt tufft, och slutfasen kan ingen kalla hälsosam. Men man måste dra gränsen någonstans och här gick min gräns. Jag kan inte riskera att skada min kropp permanent, det finns inget, inget som jag skulle riskera det för.
Just nu och med de förutsättningar jag har klarar min kropp inte av detta och den sa ifrån och jag valde att lyssna.
Jag är så glad att jag hann hoppa av i tid.
Plötsligt stod jag där igår morse och det mål jag haft i sikte varenda vaken sekund i nästan ett år var borta.
12 dagar från målet föll jag på mållinjen.
Jag kom i tävlingsform, men jag har inte en enda bild på mig själv när formen var som bäst för jag har varit så svullen.
Jag kommer inte få visa mina resultat, jag kommer inte få dela denna dagen men min vän, vi som kämpat tillsammans.
Dock är jag stolt över mig själv.
Jag gjorde rätt val.
Jag kämpade alla dessa veckor, jag har inte fuskat, och jag var (är) i mitt livs form, bara att utanpå formen ligger 5 kg vatten och skvalpar just nu, haha.
Nu handlar det om att komma tillbaka till vardagen.
Hitta rutiner, hitta träningsglädjen igen, sätta nya mål, vårda mina relationer som slitits och prövats.
Ta hand om mig själv och min kropp och låta den släppa vätskan när den mår bra och är redo.
Inte ha några måsten utan bara njuta.
Jag som planerat hetsätningsmaratonet deluxe, storhandling inför 3 dec och listat allt jag skulle äta stod igår morse ensam hemma och tänkte ”vad gör jag nu”.
Första tanken var att löpa till mcdonalds och äta ihjäl mig men jag gjorde något jag är så stolt över.
Jag gick till Hemköp och handlade det jag var sugen på.
Det var kiwi, apelsin, yoghurt, musli, en god ost och skinka, smör, mjölk, en liten fralla och 100 g naturgodis.
Gick förbi godis och chipshyllorna utan problem.
Gick hem, tände ljus, och åt en underbar frukost i lugn och ro. Min första frukost där jag fick äta var jag ville, och jag njöt av varje tugga.
På jobbet åt jag min matlåda som redan fanns där, tonfiskgryta. På kvällen lax, sedan kesella.
Ingen hetsätning, tog det lugnt, maten finns där, jag kan äta vad jag vill när jag vill.
Det var så oerhört skönt att det blev så och att jag kunde hålla mig lugn. När jag gick och lade mig var jag så nöjd med mig själv.
Japp det blev ett riktigt långt inlägg men nu vet ni vart jag tog vägen. Jag vet inte om jag kommer åka och kolla på Luciapokalen, just nu känner jag bara att jag vill ta det som det kommer.
Det blir inte alltid som man tänkt sig.
Jag är nöjd med prestationen jag gjort.
Även om det känns så fruktansvärt, fruktansvärt tungt att vara så nära, och jag kommer säkert gråta en miljon tårar och bryta ihop ett par gånger om så kommer jag gå ur det här starkare än innan.
) kom orken, energin, lystern i ansiktet, skrattet, humorn, glädjen, entusiasmen, värmen. Jag slutade frysa, fällde min första men inte sista svettdroppe, sprang uppför trapporna, hade energi när jag cyklade till jobbet, slutade hata allting. Vätskan släppte lite grann och benen kom fram igen, dock är anklarna fortfarande svullna och vågen visar att ett par kilo vätska är kvar.
.
