Varför?

Ibland händer det att jag frågar mig varför jag lever det liv jag gör. Varför gör jag avkall på så mycket roligt i livet för att istället hänga på gymmet eller pressa mig uppför en skidbacke så att spyan kommer fram?

Är det kanske något fel på mig?

Det är mycket möjligt att det kanske är så för för ibland undrar man ju själv om man är fullt frisk när man väljer att gå ned i ett varmt gym och köra så mycket knäböj, utfall, marklyft och annat som får blodkärlen i låren att nästan explodera och man gör det istället för att dra och köra en after-work med polarna ute på någon skön uteservering. Precis detta gjorde jag nämligen igår efter jobbet. Klockan hade blivit 17:45 och jag stängde kliniken för dagen. Jag var helt slut i kroppen, skallen och kände att musklerna absolut inte var sugna på att tränas men ben stod på schemat och man bangar inte genom att byta ut det mot att supa, man gör fan inte det så jag tackade nej till erbjudandet om massa öl, god mat och trevligt sällskap på strandbryggan. Jag ställer utan problem in ett planerat gympass om jag inte känner mig 100% men jag byter inte bort det mot en utekväll, där drar jag gränsen.

Nu nyss när jag kom hem från min morgonlöpning (5km) och la mig helt utmattad i soffan låg jag en lång stund och bara tittade i taket. Jag började undra varför jag gör som jag gör. Varför är jag så extremt driven och träningsvillig. Är det för att jag vill få en snygg kropp med stora armar och sexpack för att kunna visa upp för alla i min omgivning? Nej det kan det ju inte vara då jag allt som oftast går i långärmat, pike-tröja, skjorta eller annat och ytterst sällan i linne eller med bar överkropp. Jag blir ju fan t.o.m blyg när någon på en fest ber mig klä av mig så någon riktig späniss är inte målet för mig med mitt tränande.

Kan det kanske vara någon form av tvångstanke? Nej det tror jag inte då jag väldigt ofta ställer in träningspass och mår lika bra ändå. Jag ställer dock sällan in gympass och gör något motsatt istället (festa t.ex) men det är inte för att det ger mig ångest för att det skulle förstöra min träning/mina muskler utan för att har jag bestämt något så genomför jag det. Det gäller även det omvända. Har jag vilodag och ska ut och festa så ställer jag inte in det om någon frågar mig om jag vill följa med och träna.

Kan det vara en form av beroende? ABSOLUT men jag kan ju fortfarande ta en vilovecka från gymmet och inte ens röra en hantel utan att varken få ångest, abstinens eller liknande. Självklart tycker jag ju att det är trist att inte få träna men jag ligger ju inte i fosterställning i min säng och skakar bara för det så nej ett beroende kan det nog inte heller vara och skulle det vart det hade jag iofs inte gnällt så mycket. Att vara beroende att träning, hälsa, nyttig mat låter inte så farligt.

Kan det vara ett självbekräftelsebehov/uppmärksamhetbehov? Rent spontant skulle jag nog svara nej då jag framförallt tränar för min egen skull. Jag vill se hur bra just jag kan bli. Jag jämför mig aldrig med andra avseende utseende, styrka, uthållighet etc men visst är det kul med alla positiva kommentarer jag får för min fysik, träningsvilja och resultat men det är fortfarande inte det känner jag. Hade internet lagts ned och ingen mobiltelefon fungerade så jag omöjligt skulle kunna få någon positiv eller negativ feedback hade jag ju fortfarande gått till gymmet varje dag och sprungit upp och ned för hammarbybacken gång efter gång för egen vinnings skull så något bekräftelsebehov kan det inte heller vara.

Kan det vara viljan att lyckas? Det beror på. Lycka kan mätas på flera sätt. Att lyckas för mig är att få ha en stor familj, vänner som älskar en, ett jobb jag trivs med och tillräckligt mycket pengar så jag kan betala mina räkningar och samtidigt ha lite över så jag kan köpa lite roliga saker och kanske göra 1-2 resor varje år. Lycka är inte synonymt men hur bra min träning går eller hur jag ser ut i kroppen. Jag lever som en elitidrottare och drömmer om att vinna tävlingar men om jag anser det för att ha lyckats så skulle jag svara nej. Visst lyckats på gymmet kanske det kan kallas men jag mäter inte min framgång på gymmet hur det går på respektive gympass utan varje gympass i sig är en tävling för mig och jag försöker gå segrande ur varje sådan strid (mot vikterna). Jag är idag enormt lycklig och det är nog en kombination av att jag har så himla många fina vänner, roligt jobb och en familj som älskar mig och att träningen finns där för mig men jag kan ändå inte säga att det är viljan att lyckas med träningen/fitness som är anledningen jag söker.

Kan det vara.....Nej mina vänner jag sökte, tänkte och letade efter anledningar men fann inga bra svar överhuvudtaget. Jag la ned sökandet, låg kvar en stund och fick sedan ett stort leende på läpparna när det hela uppenbarades för mig.

Jag gör ju det för att jag älskar det!

Det är så himla enkelt, underbart och fantastiskt att man kan älska att lyfta vikter och springa. Jag kan verkligen gå i god för att det är denna kärlek som driver mig tillbaka till gymmet dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Jag saknar gymmet precis som jag saknar en flickvän (okej nästan) och jag vill bara tillbaka när jag går därifrån.

Har man en sådan kärlek till något blir det inte så svårt att tacka nej till öldrickande med polarna på en fredagkväll. De vet att jag lever för gymmet och mår bra av att få vara där och att jag ändå kommer och möter upp dem senare på kvällen när jag kört slut på mig själv och sedan återhämtat musklerna med bra mat.

Jag önskar att alla kände samma glöd och kärlek som jag känner för gymmet. Det är en fantastisk känsla att inte känna träningen som en belastning som man går och gör för att man måste utan för att man faktiskt tycker det är så jävla härligt att pressa sig själv till den absoluta bristningsgränsen för det är precis det jag gör under varenda pass. Det var enormt länge sen som jag klev in i gymmet utan ett tydligt mål med passet utan när jag kliver in genom gymmets dörrar vet jag PRECIS in i minsta detalj vad syftet är och vad som kommer krävas av mig för att jag ska lyckas genomföra det.

Många har tränat tillsammans med mig och ännu fler har tränats av mig och dessa personer vet precis vad jag syftar på med denna text. När jag väl gör något så gör jag det helhjärtat (det gäller även arbete, uppdrag och allt annat i mitt liv) då det är de enda som funkar för mig. Jag älskar när jag får pressa mig själv till den absoluta bristningsgränsen och det kanske är denna lite udda förmåga som krävs för att man ska bli riktigt riktigt jävla grym på något? Man måste nog vara villig att låta det gör ont om man ska komma någon vart på gymmet tror jag och man måste känna det där inre glödet efter att vilja gå dit igen.

För mig har jag haft denna gläd och inre känsla sen första gången jag klev in på gymmet och den känsla har bara växt sig starkare och starkare ju äldre jag blivit. Jag tror och hoppas att det är en känsla som kommer hålla i sig resten av mitt liv och att jag även som 50-60-70-80-90-100 åring kommer kliva in på gymmet och få den där nästan lite kittlande känslan längs ryggraden att nu, nu är det dags att träna och det ska bli så jävla roligt.

Jag älskar att träna och ni som följer denna blogg kommer alltid få se mig göra det jag älskar mest!

/Axon