Men snart... kräks jag?

Jag är så sjuhelsikeininorden trött på det här.

Gårdagen var gårdagen.
Huvudvärk avlöstes med annan värk.
Jag skrotade alla planer efter o vart hos läkaren,
varvade mellan soffan, säng och korta hundpromenader.

Imorse tog jag tabletter emot den där förbannade axeln,
ryggen hatar mig eftersom jag inte kan träna bort
det onda och andra problemen = huvudvärk.

Efter några timmars mer påtvingad sömn
vaknade jag på någorlunda bra humör.
 HejjaHejja.
Drog i mig Dynamite och en halv
Celsius och passade på att gå i skogen, då det är
inte ofta jag klarar kuperad mark längre.

Sen tänkte jag passa på och dra iväg och kopiera intyg,
gästa apoteket och lämna intyg medans tabletterna höll det
mesta på schakt. Yeah right. Någon vill inte jag skall
upphålla mig på jobbet. Förra veckan sprängdes ett däck
på motorvägen, visserligen var jag påväg ifrån jobbet.
Idag var batteriet urladdat. Inte en kotte på parkeringen.
 

Bitter-tanten-Anna

Brorsan fick komma till räddning, lära sig hur man
kopplar startkablar. Kopior togs, apoteket gästades,
apotekskillen känner igen mig. "Hur mår du, egentligen?"

Jag fick träffa min fru,
min favoritonge,
en kollega som kommit
tillbaka från 6månaders mammaledighet.

Jag fick se att min frys är totalt kaputt,
ingen har skött beställarsystemet eller gått igenom
ordrarna. Oho. Där rök 6månaders slit, för att få ett
kaosområde till mindre kaos. Tack för den!

Sedan så glömde jag såklart och lägga brevet till
försäkringskassan på lådan, så jag tog en promenad
när jag kommit hem, jag orkade inte köra en meter till.
Men.. Då höll jag på och spy. Det gjorde så sjukt ont
så jag hade helst satt mig på vägkanten och gråtit en
skvätt, stackars Sess fick ta smällen och allt gick urlångsamt.

Imorgon är en ny dag.
Hejjahejja.