En IronMan blir till - Första tävlingen

I första delen av denna miniartikelserie kunde ni följa min väg från soffpotatis till en supervältränad IronMan. I denna artikel får ni följa med mig på min första IronMan- tävling.

Inte en helt vanlig dag i mitt liv

Jag blickar ut över Kalmarsund. Framför mig hägrar Öland och jag antecknar i huvudet att jag verkligen borde åka dit någon gång. Till vänster om mig inte långt härifrån leder en robust bro över till ön men den bron är avstängd idag. Inte hela dagen, men i varje fall en stor del av dagen. Den är avstängd på grund av en vilsen och lätt oroad 20-åring som tagit sig vatten över huvudet, och på grund av ca 700 andra triathleter. Tillsammans står vi rakryggade i våra våtdräkter, badmössor och simglasögon och bävar inför vad som komma skall. Klockan är 06:59 den 31 juli 2010. En minut kvar till start. Dagen är här. Den dagen vi alla varit rädda för, inspirerade inför, oroliga för och i en tid och på en plats långt härifrån när den här dagen var alltför avlägsen för att ta på allvar, såg vi också fram emot den. Sjuhundra triathleter samlade på en strand, och alla har en egen historia om hur de tog sig hit. Det här, det är min historia om den dagen då jag genomförde en IronMan – en tvåhundratjugosex kilometer lång tävling uppdelad i tre moment: 3.86 km simning i öppet vatten, 180kilometer cykling och 42 kilometer löpning.

Pang!

Starten går och jag påbörjar den längsta tävlingen i mitt liv. Eliten framför mig har redan fått komma ut en bra bit ut i havet och och det lugna vattnet är inte längre stilla. Det skvätter och stänker och armar och ben flyger höger och vänster. Rena krigszonen egentligen. Jag sväljer hårt och dyker ned i det iskalla vattnet. Så fort som jag har hoppat i vattnet och påbörjat mina första armtag vill jag ge upp. ”Varför gör jag detta? Det här är sinnessjukt.” Tankegångarna till en början stärker inte mitt självförtroende, men efter ett tag tycks kylan gjort större delen av min hjärnkapacitet tillfälligt otillgänglig och det enda som tycks nå mitt medvetande efter några minuter är ordet ”kallt”. ”Kallt, kallt, kallt.”

De starka vindarna dagarna innan tävlingen hade rört om i havet och gjort vattnet ovanligt kallt. Temperaturen i vattnet var 16°C. Ingen våtdräkt anpassad för simning skyddar mot sådan kyla. Tävlingsledningen hade länge funderat på att förkorta distansen på grund av säkerhetsskäl men avstod i sista sekund.

Trots det kalla vattnet och armbågar som flänger hit och dit lyckas jag tillslut få grepp på situationen och flyt och grepp i armtagen. Simningen börjar flyta på. Ett varv i taget, en boj i taget, ett armtag i taget. Lugnt och metodiskt börjar jag "prata" mig ur den jobbiga situationen med positiva tankar och om hur mycket jag faktiskt tränat inför det här. Jag förklarar för mig själv att den absolut värsta anledningen till att avbryta den här tävlingen skulle vara att det var för kallt. Jag lägger ned bara om jag bryter något ben, intalar jag mig själv. Fram med järnviljan, tänker jag!

Efter ett tag kommer jag igång ganska bra och simningen börjar gå lite som jag planerat. Banan är, på grund av den kalla vattnet, uppdelad i fyra varv och efter varje varv är man tvungen att springa upp på stranden för att visa att man är ”okej”. När jag springandes upp efter första varvet insåg att jag inte hade någon känsel i benen blev jag lite oroad men låtsades som ingenting. Jag fick helt enkelt jobba hårdare med benen för att få igång cirkulationen bättre de kommande varven. Ju fler varv som avverkades desto mer självförtroende fick jag och desto mindre började jag tycka synd om mig själv. Genom mina simglasögon, ett suddigt och otydligt perspektiv kunde jag skönja publik längst med stranden som faktiskt tycktes intresserade av vad vi höll på med. Deras hejande gjorde det mycket lättare och det faktum att jag faktiskt tog mig framåt gav mig energi.

Snart var jag uppspelt, bestämd och oerhört taggad. Jag skulle klara det här! Efter två avklarade varv återstod bara hälften av simningen och jag var inte längre oroad. Snart skulle jag få komma upp på cykeln, och tanken på att sen få komma ut på löparbanan gjorde mig ännu mer exalterad! Att äntligen vara ”på väg” var en skön känsla att simma med. När jag sprang upp ur vattnet och mot växlingsområdet kände jag mig nedkyld, och den småkyliga förmiddagsvinden hällde salt på såren. Springandes mot växlingsområdet började jag dra av mig våtdräkten. Nu väntade cykel, sol och härligt landskap!

Fullt påklädd och med hjälmen på leder jag ut cykeln ur växlingsområdet och beger mig ut på en 180km lång resa. Jag har simningen bara några minuter bakom mig och armarna värker. Det enda jag försöker hålla i tankarna är att jag är halvvägs. Det perspektivet gör mig rätt upplyft fast det lätt kan ifrågasättas. Samtidigt som jag trampar iväg på cykeln kan jag dock inte låta bli att njuta lite över livets nyckfulla karaktär. Vem hade för ett år sedan kunnat ana att jag skulle göra detta, frågar jag mig själv och skrattar. Väl halvvägs in på cyklingen tänker jag inte så mycket utan jag bara gör. Då och då nynnar jag på lite låtar för att få igång peppen. Ensam med min cykel, och mina tankar cyklar jag på. Musik är förbjudet, vilket i sig medför en tuff mental utmaning. Vad som gjorde att jag tog mig igenom grundträningen var helt klart musiken, men nu på tävlingen står jjag ensam. Ensam med ljudet av hjulens snurrande läte, de frekventa inandningarna och motvindens brus.

Taktiskt är cyklingen en bra period att äta och få i sig mycket vätska, så jag passade på att göra detta. En IronMan tycks bestå av proteinbars, olika typer av Vitargo, energidrycker och vatten, för det var vad jag och alla andra tycktes äta under tävlingen.

Efter en 180 kilometer lång psykologisk kamp rullar jag in mot växlingsområdet

Cyklingen var visserligen tuff fysiskt och mycket syra i benen ansamlades, men den psykologiska kampen var tuffast att klara av. Att man kan lägga av när som helst, vid vilken tidpunkt man vill och bara ge upp är ett faktum och en oförskämd enkel väg att gå. Under en sådan här tävling kommer man vilja sluta oräkneliga gånger och utmaningen för mig låg i att hela tiden intala mig själv att inte ge upp, att jag skulle över mållinjen, och att jag var en IronMan. Man intalar sig hundratals saker som låter fullständigt vettiga i en tävlingssituation men fullständigt idiotiska annars men det är en bra taktik att ha. "Fake it 'til you make it" är ett uttryck som jag tycker om. Att låtsas om att man redan har lyckats brukar funka. Framgång föder framgång även den som bara finns i huvudet om man är tillräckligt övertygad.

Jag är orolig när jag hänger upp cykeln på stället och knyter på mig löparskorna. Att cyklingen skulle vara tuff var jag medveten om men det jag nu är mest nyfiken över var hur mina ben ska reagera vid övergången från så pass lång tids cykling till löpning. Jag inser att jag står inför ett kritiskt ögonblick. De första löpstegen kommer att säga mig om hur resten av tävlingen kommer att gå. Efter en sista kontroll att skosnörena sitter åt ordentligt börjar jag långsamt bege mig ut ur växlingsområdet. Först går jag en bit, och sen halvspringer jag och sen tar jag fart. Det är viktigt att inte chocka kroppen, och många muskler som inte använts på cyklingen är nu rätt stela. En bit ifrån växlingsområdet vågar jag tillslut titta på min klocka för att se ungefär i vilket tempo jag springer och blir positivt överraskad. Inte ansträngd alls springer jag runt fyra minuter och fyrtiofem sekunder per kilometer benen känns oförskämt starka, och det inger en härlig känsla som gör kroppen starkare.

När saker går dåligt försöker man förminska dem och göra dessa faktorer oviktiga och betydelselösa, men när saker och ting går bra gör man en bagatell till en sensation och en smula till ett bröd. Det är så man måste tänka för att överleva, och det är inte svårt att göra det heller! Att det inte gjorde så fasligt ont i kroppen var en smula som jag gjorde till ett bröd och livnärde mig på och som jag kunde tugga på en lång tid in i löpningen. Med cirka femton kilometer kvar till mål var dock brödet slut. Bröstvårtor blödde pga. skavsår från linnet, hoppet sinade och jag började köpslå med mig själv. Allt för att få vila benen. Någonstans bakom pannbenet dolde sig en tuff förhandlare och jag lyckades inte få igenom mina krav på att få vila. Backarna blev tuffare och tuffare och tyckes högre för varje varv.

De sista femton kilometerna var de tuffaste i hela tävlingen. En riktig pärs för en värkande kropp. Att få träningsvärk av ett pass man inte ännu avslutat var något jag trodde man inte kunde få, men när jag väl kände den var det inte mycket att ifrågasätta. Träningsvärken gjorde sig tydligast på ett område omfattande främst axlarna, armarna och ryggen och det var självklart på grund av simningen. Någonstans fann jag det dock ganska skönt att jag inte sprang ett vanligt marathonlopp utan att jag faktiskt simmat och cyklat innan. Det kändes mer okej att det kändes jobbigt och tufft. Det kändes fullständigt naturligt och jag var beredd på det. Jag hade föreställt mig ofantlig smärta, trötthet och mental förvirring så när jag bara kände smärta, trötthet och förvirring i dess enklaste form kändes det ganska lugnande.

Det avslutande delen är för mig alltid den tuffaste biten för det är då man är som mest trött och mottaglig för kompromisser. Man tänker på att få komma i mål, och på att få sluta springa. Önskan att sluta springa blir påtaglig och man vill sluta springa redan i den stunden man inser att målet är nära. Det hjälpte dock att jag höll ett bra tempo och passerade många andra löpare.

Jag hör ingenting. Jag känner ingenting. Jag tänker ingenting. Jag bara springer. Bubblan jag stängt in mig är så tjock att det krävs starka röster om att det inte var långt kvar för att spräcka den. Folkmassan längst med vägen framför mig blir plötsligt allt tjockare och rösterna högre. Jag är nära nu. När jag inser detta börjar kroppen få nya krafter. Trots att jag kämpat och tryckt mig igenom de senaste tjugo kilometerna känner jag plötsligt hur jag kan öka tempot. Med hundra meter kvar på en lång resa tänker jag inte längre förnuftigt. Jag vill springa snabbare, fast det egentligen inte går. Jag får upp farten och svischar förbi. En extrem känsla. Att få springa in i mål med flaggan i topp. Det är eufori – som om jag sprang för första gången – och inte sprang mina sista steg på en tiotusentals steg lång sträcka.

Så här i efterhand är jag fortfarande oförskämt nöjd över att jag gjort en IronMan och tänker ofta tillbaka på de där sista hundra meterna. Jag tänker på vrålet jag gav i från mig när min fot nuddade den elektroniska mattan och registrerade sensorn runt fotleden som skickade ett meddelande till någon dator att jag tagit mig i mål. Jag tänker på de minuterna strax efter målgång där jag bara satt tyst för mig själv och försökte förstå att jag tagit mig i mål på elva timmar och femtiosju minuter och jag tänker på den underbara stämningen i Kalmar.

Det är en skön känsla att man klarat sig igenom en sådan här utmaning, särskilt på tuffa dagar. När jag tittar tillbaka på det hela så var det en underbar dag som jag alltid kommer att minnas. Trots att allt var så tufft så var det också underbart och det gav mersmak. Triathlonvärlden är stor som rymmer många stora athleter och ännu fler utmaningar. Mitt slutliga mål har aldrig varit att tävla i Kalmar, utan att kvalificera mig och tävla på Hawaii där världsmästerskapen går av stapeln varje år. Jag ser fram emot den dag jag tar mig i mål på Hawaii. Att kvalificera mig och ta mig i mål på världsmästerskapen är ett av de tuffaste målen jag någonsin satt, men samtidigt ett av de mest klara och tydliga.

Jag vet vad jag måste göra...

Jag måste träna, träna och träna...

Tur att jag älskar att träna!

Läs mer i första delen  ⇒ En IronMan bli till!

/Dino Susic - Tävlande triathlon athlet.