En IronMan blir till

Sommaren 2009 var sommaren jag åt som en björn och brände lika mycket kalorier som en snigel. Visst, liknelsen har sina brister, men sorgligt nog stämmer den in ganska bra. På mitt landställe nere på kontinenten blev jag bortskämd med mat, och de sedvanliga och spontana fotbollsmatcherna på betongplanen uteblev med sin närvaro då spelarna på orten åkt ner till staden för att titta på stadsturneringen om kvällarna. Jag kunde inte annat än hänga i hängmattan och tycka att livet i och för sig var ganska skönt. Men kilona blev allt fler och fler. Energin och orken tog slut innan jag hunnit resa mig upp. Trots att det inte var alltför länge sedan jag levde ett hälsosamt liv med regelbunden träning fastnade jag i en ond spiral. I kombination med sämre blodcirkulation och tyngre kroppsvikt orkade jag allt mindre och mindre. Innan jag insåg att något måste hända vägde jag 98 kilogram. I och för sig, med tanke på att jag nästan är två meter, är det ingen fantasihög vikt men jag var tvungen att ändra på något. Man ska inte vara i så dålig form att man inte orkar leva sitt liv som man vill leva det.

Samtidigt hade jag mycket annat att fundera på. Jag hade precis tagit min gymnasieexamen och befann mig i ett slags ingenmansland. Trots att jag hade klart för mig att planen var att börja plugga på universitetet visste jag inte riktigt vad jag skulle läsa. Man kan säga att jag kände mig lite misslyckad och hopplös. Det är tufft att inte ha en framtid, men det är mest bara pinsamt att inte veta vad man ska göra av den. Så en av de många höstdagar i ingenmansland det året surfade jag på Youtube och stötte på en filmsnutt om IronMan Triathlon. Jag kommer ihåg att jag tittade på filmsnutten flera gånger efter varandra, varje gång lika hänförd. I början av filmklippet visades bilder på när alla simmar iväg. Bilderna visade en massa av människor som sparkade och vevade i vattnet. Varje enskild rörelse tycktes bilda en enhet med resten, som en svärm av bin, och det fascinerade mig. Jag hade aldrig sett något liknande, tyckte jag när jag såg det. En bit in i filmen som går att hitta på Youtube än idag sa en röst på amerikanskt manér:

"AN IRONMAN IS EVERY MAN FINDING OUT WHAT HE CAN DO"

What he can do, tänkte jag. What can I do, frågade jag mig själv. Jag som inte riktig visste vad jag kunde och inte kunde började luta mig mot att riktigt utmana mig själv. Beslutet att slutligen satsa fullt ut togs självklart inte på en dag men för varje löv som föll den hösten så kände jag mig en gnutta mer säker på att jag ville göra det ”här”. Mot slutet av november var det i princip officiellt och jag kunde inte slingra mig längre.

Vad ledde slutligen till att jag den 31 juli 2010 då genomförde och tog mig igenom en IronMan?

En grundläggande förutsättning var att jag ”målade in mig i ett hörn”. Jag berättade för så många som möjligt och så specifikt jag kunde om vad jag vill göra. Reaktionen jag ofta fick var antingen fyllt av tvivel, eller så var personen imponerad. På det ena eller andra sättet så ledde det till starkare beslutsamhet och en vilja att träna hårt.

Jag byggde mitt liv runt träning. Träning blev en del av mig, och jag blev en del av träning. För att ändra min uppfattning om mig själv som lat och halvtjock var jag primärt tvungen att ändra andra människors uppfattning om mig. Jag bestämde mig för att jag skulle fake it ’til I made it” Jag intalade mig själv att jag hade den beslutsamhet som krävdes för att genomföra en IronMan. Ibland på vissa träningspass, särskilt när det var tufft, låtsades jag som att jag var snabbast i världen eller att jag spurtade ifrån Lance Armstrong i cyklelmomentet. Ibland kändes det som att jag levde en lögn, särskilt när jag verkligen tvivlade på att jag skulle hinna komma i form inför tävlingen eller om jag överhuvudtaget skulle lära mig simma crawl ordentligt men allt som oftast kändes det roligt att träna och se de positiva resultaten.

Det fanns många hinder att passera men jag var fast besluten om att jag skulle klara det. Givetvis funderade jag ofta bara på att lägga ner allt mång hinder uppstod men något gjorde att jag höll mig på banan. Jag kom över en barriär då träningen inte längre blev jobbigt, utan istället utlöste endorfinkickar och härliga känslor I kroppen. Den barriären var den viktigaste milstolpen under hela min resa och det var tur att jag nådde den så snabbt. Det gjorde att träningen flöt på bra och att jag inte behövde tvinga mig själv utan bara se till så att jag hade tillräckligt med timmar på dagen för att hinna med träningen.

Idag känns det perioden i mitt liv ganska långt borta. Jag tränar ofta och ibland flera timmar om dagen. Energinnivåerna är, så länge som jag sover bra, oftast höga och jag orkar så mycket mer än jag gjorde sommaren 2009. Det är samtidigt lättare att vara glad när man inte tyngs av onödiga problem man egentligen heller inte borde ha.

Jag tror att starka och friska människor är lyckliga människor som orkar leva sitt liv och som inte stoppas av sin egen kropp. Ju starkare och friskare du är, desto mer orkar du göra och ju mer orkar du leva!

I nästa del ska jag ta med er under min ⇒ första IronMan- tävling

"FIND out what you can do"

/Dino Susic - Tävlande triathlon athlet.